Alla inlägg under november 2007

Av Anna Drangel - 29 november 2007 11:01

Sånt här skrämmer mig...


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1357998.ab 



Av Anna Drangel - 28 november 2007 06:32

Aftonbladet har idag en sida med lika som bär. Här är mitt eget bidrag; Margareta Winberg och Robert Plant.



Yeah baby.................oooohhhhhhh.................

Av Anna Drangel - 21 november 2007 10:18

Mitt förhållande till tidningar är något stört. Jag har i alla år haft problem med att slänga tidningar jag inte har hunnit läsa. Detta innebär att det byggs upp högar med allsköns tidningar hemma, som jag ännu inte hunnit läsa klart.


Ibland har jag mått så dåligt över alla dessa olästa tidningar att jag tillslut helt enkelt fått ringa upp prenumerationsavdelningen och säga som det är; "Jag klarar inte pressen längre. Tidningarna gör mig galen. Detta vansinne måste sluta!" Men det hinner bara gå några månader tills längtan har vuxit sig så stark att jag är har blivit svag igen.


Så när sedan en påpasslig säljare från DN ringer upp en solig dag, med ett erbjudande till mig som trogen prenumerant, så är det kört igen. De vita veckorna är över. Nu ska brevlådan proppas fulla igen av smällfeta tidningar och brevbäraren ska svära om tidningen råkar ligga kvar när han kommer. Nu ska min läsmani än en gång få blossa upp och fingertopparna ska färgas svarta. Läständerna får växa ut igen.


Om jag tittar tillbaka på mitt förhållande till dagstidningar var dessa tidigt något av ondo.Tidningarna fullkomligt slukade mina föräldrar varje morgon. Hur kunde dessa pappersdrakar vara viktigare än verkligheten, undrade jag. De var stumma och dumma.  Dessutom tyckte jag att de såg lite löjliga ut där de satt med dessa enorma pappersstrutar som täckte deras ansikten (det var på den tiden då tidningar var dubbelt så stora som nu). Den ena med DN, den andra med SvD. Ibland sökte sig en trevande hand fram bakom denna järnpappersridå för att i blindo leta efter tekoppen på bordet eller för att ta en tugga på den där smörgåsen (ja, äta måste man ju!). Ibland mumlades det bakom tidningarna. Ett huvud stacks upp. Några kommentarer utbyttes. Sedan var de tillbaka i detta förlamande tillstånd igen. Det var omöjligt att få kontakt med någon av dem. Tidningsläsandet var deras heliga tid. Denna riutal hade något religiöst över sig. Mamma och pappa kunde lika gärna ha legat på golvet och gjort konstiga rörelser mot Mecca som jag såg det.


Jag började förvisso snart själv läsa tidningen. Inte på samma sätt som mina föräldrar, men på mitt eget sätt. När jag var i tonåren läste jag tidningen bakifrån. Det var helt enkelt roligare att börja dagen så. Några roliga serier i slutet av tidningen var mer passande till frukostmackan, än att läsa om hur folk dött i någon parasitsjukdom beskrivet i stora närbilder.


Nu sitter jag här med ett tjog med tidningar utspridda på golvet nedanför mig. Jag känner mig lite sorgsen. Så mycket att läsa - så lite tid. Jag hinner inte längre läsa igenom alla artiklar. Dessutom är det ju internet också. Det är bloggar, facebook, my space och kvällstidningarna på nätet.


Ibland kan jag sitta flera timmar en söndagseftermiddag och försöka hinna plöja igenom drösvis med tidningar. Jag känner mig som en ivrig bäver när jag tuggar i mig tidning efter tidning. När jag är klar ligger alla sönderlästa nedanför soffan - huller om buller. I min hjärna är det kortslutning. Det är mycket att ta in även för en ivrig bäver.


Själva njutningen kommer efteråt. Själva förlösningen. Att fint vika ihop de lästa tidningarna och stoppa ner dem i papperskassen för att ta dem till nästa anhalt - sopsorteringen. Åh, vilken lycka! Att veta att de där tidningarna ska återvinnas. Ny text ska hamna på dess sidor. Och jag har klarat utmaningen. Jag har läst igenom tidningarna. Det är inte längre kaos. Allt är fullkomligen i sin ordning.


(En parantes) Detta är fullkomligt bisarrt. Vem ringer hem till mig just när jag skriver denna text? Såklart att det är en säljare från DN. Jag skrattar inombords: "Jo tack, det blir bra" svarar jag. "Ett halvår till javisst". Jag  tittar ut genom fönstret. Herregud, det är ju inte ens soligt därute. Vad håller jag på med?

Av Anna Drangel - 12 november 2007 17:51

Idag gråter jag. Det är så mycket elände överallt. Och så detta mörker som lagt sig över oss som en matta. Hörde på radion i morse hur Yrsa Stenius beskrev det finska vemodet. Efter dödskjutningen på den där skolan, är Finland ett deprimerat land. En befolkningen som håller inne med känslor och inte gärna pratar så mycket. Det var redan innan ett "tystlåtet" land. Hur ska dem må nu då, undrar jag?


Inte att det finns så mycket känslor i vemodiga Norden nu när vintern närmar sig. Det är liksom inte så mycket att orda om. Kylan och mörkret är här. Det är bara att bita ihop.


Egentligen borde vi göra tvärtom. Prata mer med varandra. Vi är inte heller i Sverige så bra på det. Jag hörde även något annat inslag på radion i morse. Man diskuterade Georgien. Reporten sände från något kafe inne i staden. I bakgrunden hördes män som sjöng akapella. Det är tydligen vad dom gör när dom går på kafe. Det var otroligt vackert. Kanske är det något man ska göra istället för att shoppa så mycket. Sätta sig på något kafe i Stockholm och börja sjunga.


När jag kom hem och slår på radion igen hör jag Studio 1 diskutera miljöhotet i världen. En av de inbjudna gästerna uttrycker plötsligt starka känslor kring hur viktigt det är att vi i världen samlar oss för att rädda jorden. Det var länge sedan jag hörde sådana starka uttryck. Det kändes befriande.


En kvinna blev intervjuad angående vad hon tror om världens framtid. Hon sa att hon trodde på Gud och att han nog skulle rädda världen i slutändan. Hon var inte orolig för miljöförstörelsen, utan var lugn i sin tro.


Det kanske blir så. Att de flesta människor dör i någon utdragen form av kvävning, men så finns en liten grupp - de utvalda, Guds Barn eller nåt. Bara dem överlever. Jag vet inte om hon tänkte att hon själv tillhörde den där gruppen eller om det gällde några andra.


Nej, det är bara mer och mer skit i världen bokstavligt talat. Inte kan det kännas speciellt kul att vara ung idag och veta att framtiden består av en halvdöd planet. De unga har kanske insett det och tänker att "what the fuck, let's shop 'til we drop".


Jag hoppas att det är ljusare när man kommer till "andra sidan". Det kanske var det hon menade den där kvinnan. Att vi snart ska få se ljuset. Gud ska ta hand om oss (vi ska alltså dö).


Nej fy faan!



Av Anna Drangel - 12 november 2007 07:27

Håller helt med Guillou i Aftonbladet Plus där han skriver att gränsen för rattonykterhet bör höjas till 0,5 promille. Många blir hysteriska när man för detta på tal. Oftast är det folk i ens omgivning som inte ens själva kör bil som kommer med dem hårdaste anklagelserna.


Jag hörde en gång en bilförare säga att han kör bättre på en sup än nykter. När han är "nykter" håller han på med så mycket annat i bilen att han är en trafikfara. Och i ärlighetens namn, hur många gånger ser man inte vingliga förare som pratar i mobilen, eller folk som håller på att försöka byta CD medan det är ett rödlyse där framme. Eller några som sitter och pratar så intensivt med kompisen i sätet bredvid att dom inte märker att dom kör 68 km/t på 90-vägen. Det kan bli farliga inbromsningar det!


Överhuvudtaget tycker jag vi i Sverige alltsom oftast saknar sunt förnuft i alla möjliga debatter. Allt ska hårddras. Det är svart eller vitt. Har man exempelvis bestämt att man ska dra ner hur mycket socker barnen på en förskola ska få äta, blir det överdrivet hysteriskt åt andra hållet istället. Och gud nåde om man någon gång skulle få för sig att bjuda barnen på något innehållande lite socker. Då blir man betraktad som en kriminell. Som om det vore kokain man ville ge till barnen...


Man kan tycka att Sverige är ett liberalt land. Men i vissa debatter upplever jag en slags "sätta-dit-häxan-mentalitet". Jag vet inte om svenskar överlag är lite inskränkta. Danskar är en bra förebild när det gäller att vara lite coola i sin inställning till livet. Vi svenskar har lite av den tyska "allt-ska-vara-perfekt-mentaliteten". Min syrra gick en gång för rött i Hamburg. Vad hände? En äldre man ställde sig och viftade med armarna och skrek att det där faktiskt var förbjudet.


Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till en minifolkpolisstat. Ibland kan det faktiskt kännas som om vi är på väg åt det hållet. Och  inte blir det bättre när man tänker på hur informationssamhället sprider sina tentakler överallt. Små kontrollerande ögon överallt som ska döma. Och dom där ögonen, det är vi själva; det är folket. Även sånt kan bli hur fel som helst.



Av Anna Drangel - 5 november 2007 10:29


I artikeln kan vi läsa att Hillary Clintons vill ha kontroll och makt över allt och alla. Att hon har förlåtit Bill Clintons alla hans otrohetsaffärer för att hon vill bli president.


Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet idag;

"Hennes politiska ambitioner är viktigare än allt annat.

Hon har svalt väldiga doser förödmjukelse för drömmen att bli president."


Men tänk om han har fel Wolfgang. Tänk om det finns andra orsaker till att Hillary står kvar vid sin man trots att han dragit henne smutsen. Tänk om hon faktiskt älskar honom, att hon är lite besatt av honom. Det vore ju faktiskt inte så konstigt. Många kvinnor har tidigare i historien varit tillsammans med framtstående otrogna män utan att för den skull begärt skilsmässa så fort dem är otrogna. Det är inte så ovanligt. Det är snarare en regel. Tänk på Jerry Hall och allt hon fick utstå med Mick Jagger, bara för att nämna ett känt exempel.


Jag vet inte om jag överreagerar, men den här artikeln känns så typiskt vinklad utifrån ett genusperspektiv. Hillary beskrivs som en maktkåt kvinna som är långsint och som strävar efter makt över sin man och sina medarbetare. Men säg den man i den ställningen som inte redan har den ställningen. Om Hillary hade varit en man skulle hon förmodligen inte utsättas för den här sortens granskning.


"Hillary la sig ständigt i. Hon var med på alla strategimöten. Och presidenten lyssnade på henne."


Detta sätt att uttrycka sig låter ju som om det var något negativt att Bill lyssnade på sin fru.


Wolfgang Hansson avslutar sin artikel med;

"De värsta som kan hända henne är att äktenskapet spricker före valdagen. Då spricker också hennes dröm."


Är det verkligen så? Är en frånskild kvinna så omöjlig för presidentposten? Hur vet man att det är sanningen? Frankrikes president Nicolas Sarkozy verkar ju inte oroa sig för fallande väljarstöd bara för att han har skilt sig.


Jag vet inte om jag köper att Hillary skulle hålla sig kvar vid Bill bara för att bli president. Men en sak vet jag; det krävs mycket mod och trygghet från den man som väljer att stå bakom sin kvinna. Det har många kvinnor i historien vittnat om. De flesta kvinnor på toppen har oerhört svårt att hitta en man. Tänker på rocksångerskan Sheryl Crow som sjunger; "are you strong enough to be my man?" Hon har ofta beskrivit hur svårt det är att hitta en kille som står ut med att det är hon som står i rampljuset.


En man som väljer att stå bakom sin kvinna får nog utstå mycket snack bakom ryggen. Typ att han låter sig styras, att han är en toffel mm.


Det krävs mycket av vem som helst att stå i skymundan bakom en känd partner. Vi är vana att kvinnor står i rad för att spegla sig i glansen av sina framgångsrika män, men hur många män gillar att spegla sig överhuvudtaget?


Om Hillary hade haft en annan partner, hade hon förmodligen fått ägna halva sin valtid att övertyga honom om att han är bra (bara för att han inte ska tappa självförtroendet). Det är tur för Hillary om hon skulle bli president, att Bill redan varit en. Hon skulle kunna slappna av litegrann när det gäller hemmascenen och istället kunna koncentrera sig på att leda USA.

Av Anna Drangel - 4 november 2007 11:29

I Expressen går att läsa att Ulf Adelsohns råd till Fredrik Reinfeldt är att bara satsa på säkra kort i fortsättningen. Fråga är om det finns några kort som är säkra överhuvudtaget. När man tittar på användandet av svarta tjänster faller de tilltänkta partimedarbetarna som käglor.


Detta är i och för sig inte så konstigt med tanke på att man inom socialdemokraterna haft längre tid att städa upp i leden. Vi har inte haft en högerledd regeringen så många gånger i Sverige. Då kanske det inte är så konstigt att de nya moderaterna är som folk är mest. De är inte några fullfjädrade fullblodspolitiker ännu.


Visst ska politiker föregå med gott exempel, men jag har svårt för folk som gnäller och klagar på dessa ej felfria politiker, när de själva har gjort samma sak. Man ska inte spotta i motvind som det heter.


Visst måste det kännas hårt för Reinfeldt att se hur förmörkade hans partikamrater är när det gäller köp av svart arbetskraft och omoral light. Eller... säg så här. Det hade säkert varit lättare att komma undan med de här "skandalderna" om man inte så hårt gått ut och propagerat för hårdare tag när det gäller kampen för rätt och ordning i leden.


Därför måste det ju vara lättare att stå bakom ett parti som har lite mer mjukare linje (läs; inte moderaterna). Om man så hårt som moderaterna gjort, gått ut med hårda nypor i kampen mot fusk, så måste man ju faktiskt försöka föregå med gott exempel.


Annat är det ju med ett parti som kanske skulle kunna acceptera att vi får leva med ett visst mått av arbetslöshet, fusk och omoral, men där man inte heller går så hårt åt de i utanförskap eller dom som råkat trampa i klaveret.


Frågan om ARBETE TILL ALLA kan nog bli moderaternas uppgång och fall. Om man inte lyckas få alla i arbete, kan dem inte rycka undan mattan för de resterande arbetslösa som inte kommer in på marknaden. Att sedan stigmatisera dom med olika stämplar blir i såfall blir något som skulle kunna jämföras med stjärnorna på judarnas kläder.


Vi måste välja hur hårt linjen om att alla ska göra rätt för sig och vara moraliska individer ska gå. Det finns en sån hets just nu att bekämpa allt möjligt. Visst är det tråkigt med omoraliska människor, men om man trycker till i ena änden på korven, tror jag det pluppar ut i andra änden i stället. Felfria och helt moraliska människor finns inte. Omoral är konstant. Eller som man säger om den som slutar röka men börjar äta godis istället - lasterna är konstanta.


Det blir ju problem när en regering vill bygga upp det perfekta samhället med lag och ordning, med moraliska och felfria individer, när dem snart omsider inser att de inte ens själva platsar där.



Av Anna Drangel - 1 november 2007 08:52

Ulrika Schenström hade druckit över en flaska vin... En katastrof för rikets säkerhet... Hur kunde hon...? Hur bara kunde hon...? Hela ansvaret för Sveriges väl och ve vilade ju på hennes axlar! Tänk när DET DÄR samtalet kommer till henne:


Ulrikas mobil ringer från innefacket på hennes lilla svarta kostymjacka som hon hängt av sig på stolen på den lilla kvartersrestaurangen hon så ofta besöker. Hon famlar länge, ramlar till några gånger innan hon slutligen får ut mobilen ur den trånga fickan. Hon sitter på golvet på krogen.


En myndig röst frågar:

- Hallo. Is this Ulrika Schenström?

- Yes Box Halleluja moment Ulrika speaking... singing... whatever you want!!!

-Ulrika, we have a very important message. Sweden is just beeing invaded by angry farmers from the former republic of Yugaslavia. They have just got off the ferry. They carry weapons of massdestruction...

Paus.

- We are not afraid! Let them come.... fuckers YEEEEEAAAHHH. (Skrål och slammer i bakgrunden).

- Hallo. Is this Ulrika Schenström, secretary to the prime minister Frederick Reinfelt?

Med förställd bebisröst.

- Yes I'm heeeere...

- Are you drunk?

- Yes... I'm pissed as a doornail... whatever it's called... Hallo... Hallo...

Klick...


Tänk... vi kunde ju alla ha strukit med. Bara för hon har mage att hälla i sig en flaska rödtjut och hålla på att pussa (usch) på reportrar på det där sättet... (dubbelusch!)


Men oj oj oj vad trött jag blir på denna "storm i ett vattenglas"... eller "storm i ett vinglas" som någon uttryckte det i Studio 1 i P1 igår. Hela debatten är så "sverige".


Inte fan gick det sämre för Churchill att styra landet för att han var lite glad i hatten! Han lyckades till och med göra det under en så allvarlig period som andra världskriget.



Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< November 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards