Alla inlägg under december 2007

Av Anna Drangel - 31 december 2007 18:37

Nu har nyårshelvetet börjat. Smällandet runt huset är igång och en av mina katter har i panik rymt ut och krupit under husgrunden. Själv fantiserar att jag bor i Kosovo under kriget. Att det lät såhär när skjutandet satte igång.


Tänker på alla runt om i världen som likt jag själv sitter och svär över allt smällande. Djurägare, folk med dåliga nerver, folk som varit med om krig. Jag förstår inte varför man ska fira in ett nytt år med något som påminner om krig. Dessutom måste man vara rätt intelligensbefriad för att inte förstå vad det gör med de vilda djuren ute i naturen.


Så runt om i världen sitter nu vi alla vi som inte gillar fyrverkerier och biter ihop och gnisslar tänder. Vi som lider oss igenom detta smällande. Allt på bekostnad av att unga killar (eller bara barnsliga gubbar) gillar att smälla av fyrverkerier. Helst så ljudligt som möjligt, så länge som möjligt och gärna börja flera dagar innan själv nyårsafton.


Pratade med syrran tidigare under dagen. Hon var i stallet och tejpade igen alla fönstergluggar. Hon var precis lika förbannad som jag på detta smällande. Det är som någon jävla mörkläggning ska ske. Som om rådde krigstillstånd.


Vi pratade om att starta en rörelse för oss som vill göra något alternativt på nyårsafton. Syrran föreslog att bara sända upp ljudlösa lyktor i skyn. Som man gjorde efter Tsunamin i Thailand. Jag lade till att de självklart måste vara miljövänliga. "Ja självklart", svarade syrran, "och sedan kan alla önska sig en nyårsönskning samtidigt som lyktorna stiger upp i skyn".


Det är kanske inte så himla potenshöjande för vissa, men det är väl inte fler rakteter världen behöver idag! Vi behöver eftertanke. Vi behöver andlighet. Vi behöver frid. Inte en massa skräckslagna människor och djur som skiter på sig bara för några få ska få utlopp för sina barbariska pyromanböjelser.


Det är helt otroligt att vi svenskar som är såna trygghetsnarkomaner med alla våra nollvisioner och hjälmtvångstänkande, med all vår rädsla för trafik, narkotika och att inte använda rätt skydd, ska supa oss aspackade på nyår och skjuta och smälla en massa fyrverkerier kors och tvärs. Det rimmar så illa med vad vi egentligen borde göra för vår jord...




Av Anna Drangel - 30 december 2007 12:23

När jag tittar tillbaka på resan såhär några veckor efteråt börjar jag längta tillbaka. Det var så oerhört skönt att få lite solljus inskjutet i hjärnan. Havet var fantastiskt . Det var så skönt att få plumsa runt i det salta vattnet.


Matförgiftningen har ebbat ut nu och jag helt återställd. Gick ner 4 kg efter en vecka på fiskkost och en avslutning på dåliga räkor, men såhär efteråt kan jag bara känna att det har gjort mig gott. Jag känner mig ovanligt frisk helt enkelt. När man kommer hem och ser alla alla blekfeta svenskar efter julfrossandet är det inte fel att ha tappat några kilon. Inte för att jag har blivit en sexbomb på något sätt, men jag känner mig snyggare.



För att tänka tillbaka lite på Gambia måste jag säga att det är ett ganska speciellt resmål. Afrika är en spännande kontinent att besöka. Det är svårt att tänka sig att Kanarieöarna bara ligger knappt en timme från det afrikanska grannlandet. Skillnaden mellan resmålen är milsvid.


Att bo på hotell i Gambia är lite som att kliva in i en ombonad puppa som omgärdas av ett myller av individer. I puppan är allt tillrättalagt och till för att göra det så bekvämt som möjligt för dig. Du har en "tjänare" i varje hörn av anläggningen. Det frågas hela tiden "how are you miss?"


När du går utanför hotellets grindar ner mot stranden möts du av bumsters som de kallas. De försöker på alla sätt att få kontakt. Även om hotellet har vakter som motar bort allt för närgångna gäster kommer de ikapp en när man är nere i havet. Där finns inga vakter som stoppar någon.


Det är okej - jag förstår. Det är inte lätt för ett land med så stor fattigdom att se oss fetfläskiga turister komma dit och glufsa på deras land. Det måste verkligen sticka i deras ögon. Men samtidigt. Hur rika är vi egentligen? De verkar tro att vi är gjorda av pengar.


Första dagen på eftermiddagen gjorde vi ett första försök att ta oss ut på andra sidan av hotellet. Alltså igenom hotellets grindar ut på gatan. Vad hände? Jo, vi blev fullkomligt angripna av påstridiga försäljare och alla som ville prata med oss. De ville ha pengar av oss. De ville att vi skulle skriva på allehanda listor och ge pengar till olika välgörande ändamål. De ville träffa di på tu man hand. Efter en stund var det svårt att hålla tillbaka frustrationen. Det där trevliga leendet satt klistrat som ett dåligt bokmärke över läpparna på dig.


Det var då vi hittade Alex, vår lokala guide. Mitt i detta kaos av människor runt oss. Vilken räddning! Han var sedan med oss hela veckan. Så fort vi lämnade hotellets madrasserade skydd var han med oss. Det hade inte gått annars. Men med honom var vi fredade. Han körde bort de mest påflugna med en rapp kommentarer vi inte förstod innehållet på, men av tonfallet var det något som vi nog inte ville veta. För andra som var på väg mot oss räckte det med att de såg Alex för att de skulle backa bort. Många hejade på honom och det verkade som dem såg upp till honom.


Att gå utanför hotellet går att jämföra med att stiga ur ett rymdskepp (hotellet) och famla i total tyngdlöshet. De vanliga naturlagarna vi är vana vid gällde inte här.


Med vår guide kunde vi upptäcka lite andra sidor av Gambia. Inte det vanliga. Det var otroligt spännande och Alex var en så duktig kommunikatör. Om man inte är en riktigt garvad tuff affärsman är det i stort sett omöjigt att gå runt Gambia som turist utan att ha en personlig guide. Har du minsta problem att säga "no thank you" är du "lost".


Själv råkade jag ut för detta när jag hamnade själv på en marknad för träsniderier. Jag vet inte var tjejerna tog vägen, men plötsligt var jag indragen i ett alla "försäljningsbås" där jag övertalades till att börja buda på saker jag inte ville ha. Jag kom därifrån med armarna fulla med utstickande träben åt alla håll. Tjejerna satt redan på jeepen och undrade var jag hållit hus. Hade man filmat mig hade det nog kunnat sett ganska komiskt ut. Men missförstå mig inte. Det var inte komiskt. Det var tragiskt. Det var så många av dessa träsnidare som såg utmärglade och trötta ut. För dom handlade det om liv och död.


Detta att inte kunna säga nej, påminner mig om när jag var på en semesterresa till Israel med familjen när jag var tonåring. Vi hade precis varit inne vid Klagomuren och jag hade knölat ihop en lapp och stoppat in mellan tegelstenarna där jag önskade att den killen jag var olyckligt kär i i skolan skulle bli kär i mig. Jag kommer ut på gatan. Mamma och mina systrar stod där, men var hade pappa tagit vägen? Efter en lång stund av oro dyker han upp. Han såg beklämd ut. På huvudet satt något han inte hade där för 10 minuter sedan. Han hade blivit övertalad att köpa en en vit kalott - en kippa. Vi började alla storfnissa. Han kunde lika gärna ha bott där i Jerusalem. Han smälte så bra in i folkmängden med sitt utseende med mustascher och allt. Han väste bara till oss att han ville komma därifrån så snabbt som möjligt.


Det är ett tips till er som funderar på att åka till Gambia. Glöm inte att mentalt förbereda er på påträngande försäljare.



Av Anna Drangel - 30 december 2007 12:12

Häromdagen hade vi en hel flock med hjortar utanför huset. Jag tror att dom sammanlagt var en 6-7 stycken. Det var helt otroligt att se. Ledarhannen kom ganska nära inpå och jag kände att "oj oj, honom skulle jag inte vilja träffa på om han blev arg".


Hursomhelst var det ett magiskt ögonblick. Livet är fyllt av magiska ögonblick om man är på rätt ställe vid rätt tidpunkt...

Av Anna Drangel - 30 december 2007 00:10

Bhutto blev helt klart skjuten till döds. Det är vad jag tror ivarje fall. Det är hur möjligt som helst att militären samarbetade med en självmordsbombare. Dom verkar det ju inte speciellt svårt att få tag på.


Många talar om vikten vid att det hålls val i Pakistan. Att det skulle vara ett steg i rätt riktning - mote en demokrati. Men jag undrar hur man kan ha ett val när det inte finns några valmöjligheter. Bhuttos parti som enligt vissa uppgifter på nyheterna skulle kunna ha gett ca en tredjedel av rösterna i landet finns inte längre. Dom är så att säga desarmerade.


Sedan tycker jag allt prat om al-Qaida hit och al-Qaida dit som orsak bakom olika dåd är vilseledande. Många människor i den muslimska världen sympatiserar med de grundläggande värderingar Al Quaida står för. Dvs att allt som kommer från USA och den västerländska världen är syndigt - något som är av ondo och måste bekämpas. Där ligger själva huvudproblemet. Det spelar ingen roll hur många Bhutto som stiger upp på tronen för ett "jämlikare" samhälle om så många människor är livrädda för vad ett sånt "jämlikt" samhälle innebär. Den verkliga schism som präglar den muslimska världen handlar ju i mångt och mycket om en sekulariserat synsätt eller ett där Gud eller Allah styr allt.


När jag var i Gamiba nyligen märkte jag hur stark den muslimska tron numera genomsyrar samhället där. Irritationen över hur unga tjejer tar efter modet från USA är något syndigt som ska bekämpas. Det infiltrerar deras kvinnor och ungdomar.


Det är just detta. Att det vi i väst står för är syndigt och ogudsaktigt. Det tror jag är själva grunddilemmat i många av de krig och slag som bryter ut i arabvärlden där Israel och Palestina är ett av de tydligare exemplen.


Troende muslimer måste bli helt galna av att se unga tjejer i Israel klä sig som dom i USA. Det är inte konstigt att vissa muslimska stater går mot alltmer förtryck av kvinnor när det gäller hur de ska täcka sig till vilket pris som helst.


Såg en dokumentär på National Geografic som handlade om attentatet mot World Trade Center. De självmordsbombare som flög planen - dessa "Guds väktare och budbärare" hyrde upp porrvideos och prostituerade på hotellet sista kvällen innan dåden. Där kan man verkligen prata om dubbelmoral. En dubbelmoral som fräter sönder hjärnan på folk


Samma fantatism finns givetvis inom alla religioner. Det är bara att det är så himla många muslimer som tycker det är ok att ställa upp som självmordsbombare. I tron om att de ska nå himmelriket med allt vad det kommer innebära för dom. I USA finns det istället kristna fanatiker som bombar abortkliniker.


Jag gillar inte religion när den tar sig såna här uttryck. Det är inte religion i mina ögon. Det är irrläror som vuxit sig starka. Som sprids av folk som vill ha makt. Folk som är inte klarar av att ifrågasätta givna normer och regler i ett samhälle. Folk som inte lärt sig tro på sig själva och sitt egna sunda förnuft.


Godnatt!



Av Anna Drangel - 28 december 2007 06:45

Även om alla skriver hur väntat det är att Benazir Bhutto mördas är det ju ett totalt misslyckande att inte lyckas hålla henne vid liv längre än såhär. Ledare i världen föutom henne har väl varit hotade förr?


Det skulle inte förvåna mig om både militär och fanatiska självmordsbombare ligger bakom dådet. Hon sköts ju med ett skott i huvudet samtidigt som någon kastar sig framför hennes kortege och sprängs i småbitar.


Hur ond ter sig inte världen när man ser hur vissa människor vadsomhelst för att stoppa den muslimska världen att få en kvinnlig ledare.Förstår verkligen hur den svenska pakistanska man som intervjuades igår på nyheterna känner sig. Bhutto var i hans ögon ett sätt att visa den västerländska världen att muslimer visst inte förtrycker kvinnor.


Det är ju just den här kvinnorfrågan som gör att så många hyser djup misstro mot den muslimska synen på rättvisa och jämlikhet. Jag likaså. Världen är verkligen full av starka religiösa män som tycker att kvinnor ska hållas på plats.


Bhutto var symbol för en värld i förändring. En stark och personlig kvinna som kunde bli en förebild för så många kvinnor i den muslimska världen. Nu är den förhoppningen grusad. Leve en hård muslimsk värld där män styr med järnhand över kvinnorna.


Är så extremtrött på självmordsbombare och fanatiker! Vi svenskar lever verkligen i kuckoland med vår "overkliga" syn på en jämställd värld. Så fort man kommer utomlands undrar man vilka som är normala - vi eller dem?


Även i Gambia märktes en utbredd muslimsk påverkan sedan jag sist var där på 80-talet. Det västerländska modet ā la Paris Hilton som kvinnor tar efter även i Gambia, ses som av ondo och måste motas bort till vilket pris som helst. Och jag som alltid tyckt afrikanska kvinnor stod för sex i sin output. Nja, det verkar inte vara så längre.


Jag anser nog att alla religioner som innebär denna strikta syn på hur människor bör leva sina liv är av ondo och förgör oss människor. Vi människor kom inte till jorden för att ta oss själva så allvarligt. Vi kom inte till världen för att leva i en värld totalt avskild från skrattet och glädjen.

Av Anna Drangel - 20 december 2007 12:08

Är just hemkommen från Gambia. En vecka i solen var helt underbart! Det var spännande att ge sig ut på utflykter med vår duktiga guide Alex. Vi struntade i alla Vings egna sammankomster och utflykter. Det här var ett mycket bättre sätt att se lite mer av Gambia.


Bodde på ett av lyxhotellen Ocean Bay, vid Cape Point-kusten - alldeles i kröken där Gambiafloden har sitt inlopp. Vid stranden går vakter och säger till de "bumsters" som kommer för nära hotellet. Bumsters kallas de killar som går runt och försöker övertala en att köpa olika saker (eller sig själva).


Om man som vi åkte tre tjejer varav två med barn i tonåren kan det hela bli ganska påfrestande. Förutom att man helt plötsligt är guds gåva till männen, är man också utlämnad till en respektlös jakt. Att vi inte hade med oss våra "husbands" gör oss till villebråd för dessa bumsters. Det är så oerhört fattigt och alla vill ha kontakter med Sverige på olika sätt. Många killar säljer sig till tanter. Vi såg prov på det på flera av restaurangerna. En del var riktiga ruggtanter i paljettklänning med en ung gambian vid sin sida. Who is she fooling?


När jag för herrans massa år sen, var i Thailand och tvingade runt min dåvarande man för att visa mig varför så många killar åker till Thailand hade jag en föreställning om att det bara var killar som inte kunde få några tjejer hemma som åkte dit. Så oerhört naivt. När det gäller tanterna som åker på sexresa till Gambia är det väl kanske lite större sannolikhet att de inte har så lätt att få en man här hemma...


Hursomhelst - om man bara kan ta låta bli att tänka vidare på vad dessa par gör...


För att låta händelserna rinna lite i förväg så har jag nu kommit hem. Sista kvällen på hotellet åt jag Tiger Prawns in garlic. Vilket dåligt val! Jag tyckte att en av räkorna smakade lite konstigt, men tuggade i mig den ändå som en god människa. Jag sov oroligt på natten och nästa morgon vaknade jag tidigt av att jag mådde lite illa. Gick ner på stranden för att få några sista strålar sol innan bussen skulle gå till flygplatsen, men var snart tvungen att vända tillbaka till hotellrummet och spy lite. Malariatabletten jag tagit på morgonen kom upp igen och den smakade beskt och fruktansvärt och jag spydde igen av det.


De andra tjejerna låg ett tag vid stranden innan de gick upp för att ta sig en snabb lunch. Jag kände mig så illamående att jag inte visste var jag skulle titta. Lade mig på en solstol och stirrade in i en vägg. Tjejen som gjort fotmassage kom fram och frågade hur det var med mig. Jag mådde så illa att jag knappt kunde svara henne. Hon hade lagt märke till att jag kladdat ut nagellacket på stortårna och ville så gärna fixa det åt mig. Jag försökte förklara för henne att om jag rör mig så spyr jag.


Tillslut gick jag upp till tjejerna som satt vid poolrestaurangen och åt för jag hade ingen riktig stans att gå. Där spydda jag igen. Denna gång under bordet i en påse. De vart nog inte så glada med mig för de hade inte riktigt ätit upp...


Påp hotellet tipsade de mig om att jag skulle gå till "the clinic". Där ville de ge mig en injektion mot illamående. Jag tvekade länge, men kände mig så illamående och med tanke på bussresan till flygplatsen tänkte jag att "jag kan ju inte dö".


Men det kändes det som om jag kunde. Hon sprutade in 50 mg promethazine i överarmen på mig. Jag skrek som en stucken gris för det gjorde ont. Efter att hon gett mig sprutan sa hon att jag skulle känna mig lite "dizzy". LITE!!!!!! Jag kunde knappt röra mig och trodde jag höll på att dö på bussen till flygplatsen. Orkade knappt hålla kroppen upprätt och kunde inte prata. Det kändes som en kraftig tandläkarbedövning i hela kroppen och det hjälpte definitivt inte mot kräkningarna. Jag fick en proffessionell spypåse av någon snäll medpassagerare som jag satt med hela vägen och spydde säkert 5 gånger till flygplatsen.


Jag mår faktiskt så illa när jag skriver det här att jag måste ta en paus...


När jag kom till flygplatsen var jag rejält utslagen och uttorkad. Kunde inte behålla något vatten jag drack, men tvingade i mig små klunkar hela tiden, vilket resulterade i att jag tillslut "fick klippkort" till den allmänna toan på flygplatsen i Banjul som vaktades av en bastant kvinna med huckte på huvet. Eftersom tjejerna jag reste med gav henne dricks hela tiden, såg hon mellan fingrarna när jag i armod kastade mig förbi långa köer av kvinnor och in på den första lediga toaletten för att spy och halvt om halvt skita på mig.


Tillslut satt jag som en hund inne i hörnet av toaletten under ett handfat med en stor plåtbalja ditställd av toamadamen. Jag kallvettades och kunde knappt röra tungan och prata. Folk som såg mig måste trott att jag fått någon riktigt allvarlig sjukdom, eller att jag var otroligt drogad (vilket jag ju faktiskt var av sprutan).


Efter sådär åtta vändor på toaletten var det snart dags för utropet att flight DK 1892 mot Arlanda var öppet för boarding. Ett tag var vi oroliga för att jag inte skulle få flyga med hem.


På flyget fortsatte spyandet. Det fanns en rad tomma säten som jag gjorde till min spyhörna. Där låg jag och spydde i olika påsar som man försedde mig med. Jag var för svag för att ta mig till toaletten.


Usch... nu mår jag illa igen och måste ta en paus...


Jag vet inte om det var matförgiftning av räkorna eller vad det var för bakterier jag fick i mig, men jag mådde rejält dåligt och känner mig fortfarande svag.


Fortsätter kanske min reseberättelse när jag mår lite bättre, måste ta en paus igen...

Av Anna Drangel - 5 december 2007 07:14

Hörde kommentarer från Bali där det just nu pågår förhandlingar om klimatutvecklingen. En kvinna från "Jordens vänner" var besviken att i-länderna inte kan ta ansvar för att dem står för den största delen av världens utsläppt och därför borde finansiera den tekniska utvecklingen i u-länder när det gäller ex energiutvinning, så att u-länderna kan fortsätta sin utveckling mot välfärd.


Det låter vettigt. Men då vill det till att u-länder funderar på hur man ska komma tillrätta med befolkningsökningen. Hur hemskt vi i i-länderna än beter oss när det gäller våran rovdrift på världens resurser, hur mycket vi än tär på jorden, finns det inga tekniska hjälpmedel idag eller ens om 50 år att minimera utsläppen på jorden om den enorma mängd människor som lever i u-länder ska ha samma levnadsstandard som vi som lever i i-länder. (Och då tänker jag på om sånt som ex antalet bilar och utlandsresor per person). Det är en ekvation som helt enkelt inte gå ihop - hur gärna men än skulle önska att den gjorde det.


Att vi i väst måste föregå med gott exempel är en självklarhet. Det är ett arbete för alla, men i första hand politiker och näringsliv att sätta upp styrmål. Att sedan lyckas övertala ex Kina att inte bryta så mycket kol för att det förstör jorden måste vara nästintill omöjligt. Hur ska vi kunna tala om vad dem ska göra, när vi själva i historien gjort samma sak. Dessutom tjänar multinationella företag multum på denna verksamhet.


Det skulle behövas lite utomjordingar nu som kom till jorden och styrde upp saker och ting. De får gärna ha med sig all möjligt teknisk kunskap om hur vi ska rädda jorden...



Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards