Problemet för socialdemokraterna med Mona Sahlin som ledare, är att hon är 1. kvinna, 2. är ursosse 3.hon är inte Anna Lindh eller Margot Wallström. (Att hon inte är Anna LIndh får hon ju vara tacksam över...) Vad jag vill säga är att många av kvinnliga väninnor jag pratar med när det gäller deras förtroende för Mona är att hon "inte går att lita på" "hon är falsk" "säger det man ska säga" osv. De kan vara åt vänster i sina ståndpunkter, men när det gäller sitt förtroende för Mona är det lågt. Skulle det däremot vara Margot Wallström eller någon som Anna Lindh skulle de kunna tänka sig att rösta på S.

Nu är ju Monas viktigaste väljargrupp den inom storstäderna - hos medelklassen (och kanske just hos kvinnorna) - om hon ska ha någon chans alls i nästa val. Det är i storstäderna som valen avgörs. Det är där väljarunderlaget ligger. Och det är ju här som Alliansen börjar få fäste. De tidigare s-väljare från medelklassen har nämligen fått mer över i plånboken sedan Alliansen kom på plats. Och de flesta stirrar sig blinda ner i sin egen plånbok för att på så sätt fullständigt missa alla de som går på knäna pga Alliansens neddragningar. 

Hur ska då Mona få storstadsväljarna att vilja öppna plånboken för de arbetslösa och sjuka? För de som vill bo kvar i glesbygden. För det är ju lite det som är essensen i hela politiken. Det handlar om orättvisor. Ska vi ha någon välfärd kvar överhuvudtaget? Eller ska vi ha en massa sjuka, tiggande och hungriga människor? Hur djupa klyftor i samhället ska vi acceptera? När blir det plågsamt för den välbeställda klassen att se dom som inte har? Blir det någonsin det?

Välfärd är lite som kyrkan. Man kanske inte går i kyrkan eller är troende överhuvudtaget, men man tycker ändå att kyrkan ska finnas där för en när man behöver den - för dop,bröllop och begravningar. Folk vill inte se alla kyrkor förfalla i Sverige, men man fattar inte att kyrkoskatt och bevarandet av kyrkor hänger ihop. Det är samma med välfärden. Välfärd och skatt hänger ihop. Och det är det Mona Sahlin måste övertyga storstadsväljarna om.

Det är inte förrän olyckan drabbar dig, som du inser vad det innebär med endera en politik som är höger, eller en som är vänster. Det handlar ju faktiskt om solidaritet, även om det är ett uttjatat ord. Vad finns det för andra ord som betyder samma sak? Lojalitet, samhörighet, samhälle, enhetskänsla? Kanske sossarna borde utöka sitt vokabulär.

Folk verkar ha gått på detta med att om bara alla jobbar så blir allt jättebra. Ja, men om det nu det inte finns några jobb? Ska då alla flytta till storstäderna och bli telefonsäljare och sälja bajs på burk hos giriga företagare? Och vad händer när man drar ner möjligheten att vidareutbilda sig? Arbetslösa verkstadsarbetare kan ju har många år kvar att ge. 

Det måste ju finnas en politik som fungerar både i uppgång och nergång. Sossarna kanske inte har lyckats så bra i uppgång och Alliansen har definitivt misslyckats med sin arbetspolitik i nedgång. Det visar att inget av systemen fungerar särskilt bra. VI behöver nya tänkare. 

Kanske en av dessa är Maria Wetterstrand. Om Mona vågade ge henne lite mer utrymme. Jag tror nämligen fler storstadsbor känner mer för henne än för Mona. Kanske är hon mer av en tänkare än vad Mona är. Mer av en visionär. Ännu inte så hårt stympad. Mona Sahlin är ganska styrd av gamla värderingar och givna regler, medan Maria Wetterstrand har det utrymme och flexibilitet som krävs. Om Mona kunde bli en lika bra lagledare och coach som Reinfeldt, kanske Mona Sahlin och de rödgröna ändå har en chans att vinna nästa val.

Försäkringskassan har fortfarande svårt att betala ut pengar i tid. Många människor får vänta månader innan dom får de pengar de har rätt till. Försäkringskassan (läs Förseningskassan) har, trots påtryckningar, inte lyckats med sitt uppdrag. Man kan ju säga att det inte kan vara lätt för dem att hinna. Både Finanskrisen och Alliansen har gett dom mycket att göra.

Förseningar har enligt Aktuellts reportaget häromdagen, drabbat de barn som söker hjälp för att de blir slagna av någon förälder. Myndigheter ska utreda dessa fall inom tre veckor, men i många fall drar dessa ärenden ut flera månader.

Kanske borde de anställda på dessa myndigheter instrueras att säga något tröstande till de hungrande stackarna utan ett öre på kontot. De borde ha en bra kommentar att komma med till de slagna barnen. De borde lära sig empati. De borde säga: "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge..." Eller kanske: "Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål."

Vår drottning Silvia är oerhört stolt över sin dotter Madeleine. Hon har nämligen engagerat sig i World Childhood Foundations, en stiftelse som kämpar mot världens förtryck av barn och då speciellt sexuellt utnyttjade barn. I bilder på Aftonbladet ser vi Madeleine i en glänsande  "svenskaflagganblå" klänning på galamiddag i Ney York. Och hon ser verkligen bra ut Madeleine. Nu var det väl inte därför hon gjorde sin mamma stolt, utan för att hon har engagerat sig i en stiftelse som Silvia själv varit djupt involverad i hela sitt liv. (Även om man på Aftonbladet får det att kännas som att mamma Silvia är stolt över Madeleine för att hon ser så bra ut)- 

Drottningen säger till Aftonbladet att "Madeleines engagemang är sprunget ur uppfostran".

– Som kungen en gång påpekade har våra barn fått Childhood till frukost, lunch och middag varje dag, säger hon. (Ja... så länge dom inte har gett sina barn Childblood till frukost är allt frid och fröjd). 

En stat utan kungafamilj saknar personlighet kan jag tycka. I länder utan kungafamilj brukar det ändå bli så att presidentparet får ta kungafamiljens roll. Det är bara att titta på USA och Frankrike. Där flashar presidentparet runt på bilder i media som om de vore ett kungapar. Och det är ju inte bra. Det är inte alls bra. En president är inte satt på den styrande posten för att se snygg ut och gå på galamiddagar. Nej, dom är satta där för att tänka klokt och styra ett land. Då bör man inte låta fåfängan komma i vägen. Därför är det så bra att vi har ett kungapar som tar på sig rollen att se snygga ut och engagera sig för olika välgörenhetsärenden.  Dessutom har "vanligt folk" i alla tider velat ha lite guld och glitter att kolla på. Låt kungafamiljen stå för den biten. Det gör dom så bra.

glittrande galamiddag på Manhattan i natt.

  Det här bilden är inte från igår om man säger som så. Ladyland startades 1985 och höll på som band i ca 10 år. I vått och torrt! På bilden ser vi (från vänster) jag själv (gitarr&sång), Susanne Gustavsson(keyboard&sång), Gith Andersson(bas&sång), Anette Part(trummor) och Annika Orwald(lead voc). Vilket gäng!

Bandet utökades senare med bl a Lotta Partapuoli på gitarr och även en tid med Justina Lakin på trummor. Vi spelade på klubbar i stan, ute i folkparkerna, åkte på turné till Bulgarien och Finland, uppträdde i radio och tv och spelade in en CD ("In Phase-90"). Alla minnen från tiden med bandet, ligger mig fortfarande så varmt om hjärtat. På den tiden var allt go, go, go. Det var inte tid att fundera så mycket, det var bara att göra. 

VI repade minst tre kvällar i veckan. Vi hade olika replokaler. En av dom första låg i garaget under Skärholmens Centrum (samma som Rolene repade i) och en annan på Sveavägen. Replokalen på Renstiernasgatan hade vi tillsammans med bl a Greasy Saddles. En annan var en gammal rivningskåk som låg på Maria Prästgårdsgatan. Där repade vi med bandet Colours. Vi flängde och for. Var ute och festade när vi inte spelade. Det fanns ingen framtid - all tid var nutid. 

Detta foto trycktes upp som reklam att dela ut i olika sammanhang. Vår managaer Olle Haglöf på Konsertproducenterna stod för fiolerna. Han hade stora visioner för oss som band. Han ville vara i samma leauge som Europes manager Thomas Erdtman. Så självklart skulle vi fota oss i samma studio som dem. Men till skillnad från Europe, skulle vi bara förbli ett av alla småband i Sverige. Vi kanske ser ut som ett hårdrocksband, men det var vi inte. Vi var mer poprock... Kul var det ivarje fall! 

Här är en av låtarna från plattan. Den enda covern på skivan. Marc Bolan's och T-rex's låt "Get it On"

http://www.youtube.com/watch?v=THpEEFP7fK8

Märkte att min systerdotter Camilla har tagit bilder från spelningen på Ekerö. Jag tycker ju aldrig att jag ser okej ut, men Camilla är duktig på att fota. Hennes dröm är att kunna jobba med foto, så jag hoppas att hon vinner fototävlingen de utlyste. Gå in på Rosenhills hemsida scrolla ner på sidan och rösta på en av hennes bilder under 

http://rosenhill-ekero.blogspot.com/ 

Här är Camilla Drangels egen blogg

http://iasgalleri.blogspot.com/

Hade en helt fantastisk dröm inatt. Det är sällan jag drömmer så härliga drömmar. 

I denna dröm befinner jag mig i en lägenhet som jag aldrig förut varit i. Den ligger i ett gammalt kvarter på Södermalm. Lägenheten är ganska liten och sliten, men charmig. Jag sitter på en kudde under ett stort, högt ekbord. Det sitter andra människor runt om mig på golvet som jag inte känner. Jag har aldrig träffat dom förut. Känner mig blyg och vågar inte börja prata med någon. Han jag kom dit med är försvunnen. 

Känslan inombords är att jag nog borde gå. Vad ska folk tro. Jag känner ju inte ens ägaren. Tänk om han han frågar vem jag är. Men något får mig att stanna kvar. Det är en så spännande plats. Så många spännande människor.

Rummet vi sitter i är fullt av gamla möbler och tyger. Allt är egentligen ett misch-masch av gammalt och nytt. Men det är häftigt. Jag ser stora tunga sammetsdraperier för fönstren, samtidigt som jag ser en sån där kitschig svart porslinshand sticka ut från väggen där det hänger smycken på. Jag ser vackra gamla Matisse-tavlor på väggarna, men samtidigt krims-krams från 70-talet brevid. En plansch brevid dörren visar ett naket par som hand i hand dansar på en lövad dansbana.

Jag är så nyfiken på vad som ska hända härnäst. Han som bor där (Heinz) tar fram en massa pocketböcker som han strör ut över bordet. Vi som sitter under bordet reser oss upp. Böckerna som ligger där ser så spännande ut. Jag vill läsa allihopa. Folk börjar plocka ihop små paket av böcker till sig själva. Sånt dom ska ta med hem. Jag vill också ha. En parant kvinna med mycket rött läppstift berättar kortfattat om de olika böckerna. Hon pekar på boken med sitt nagellacksröda finger. Jag får samma känsla som jag hade när jag första dagen i skolan. Skolfröken var en idol. Allt var så spännande även om det var lite läskigt. Jag vill ha alla böcker. Jag vill läsa allihopa. Hur ska jag nu göra? Ska jag bara ta? Betalar man inte för böckerna här? Var kommer de ifrån?

En annan kille kommer fram och börjar berätta om CD-boxar med olika artister i. Han sätter på en låt på stereon. Det är någon Bossanova låt som jag aldrig har hört, men som är det bästa jag hört på länge. Jag fattar inte - hur kan jag ha missat detta? Beatlesboxen och en annan Bowiebox med alla deras samlade låtar ligger huller om buller på golvet. Andra artisters låtar som jag aldrig hört talas om finns i långa rader. Jag vill ha allt!

Jag börjar plocka ihop lite böcker från bordet som jag önskar läsa. Heinz kommer fram och sätter sig bredvid mig. Faktiskt sätter vi oss på golvet med ryggarna mot varandra. Vi lutar oss mot varandra. Han frågar vem jag är och vad jag gör där. Jag förklarar att jag kom dit med en kompis, som nu har gått hem. Jag är lite nervös, men han verkar intresserad av mig. Av min historia. Jag berättar vidare. Om mig själv. Det känns som om vi känt varandra länge nu. Han vill träffa mig igen säger han. Det känns lite som vi är tvillingsjälar.

När jag samlat ihop alla böcker och CD-skivor jag vill ha, känner jag att jag inte bara kan gå därifrån utan att betala för dem. Visserligen har alla andra tagit med sig böcker och skivor hem utan att betala, men det går emot min princip att inte betala för mig. Jag frågar Heinz vad han vill ha för alla böcker. Han säger 2 195 kronor. Jag tänker först att "oj då, jag kanske inte borde frågat", men tänker att det ändå är billigt för allt det jag får. Heinz är tydligen väldigt rik, berättar en äldre dam för sin väninna som jag tjuvlyssnar på. Hans pappa är en av Sveriges mest inflytelserika godssägare i Sverige. Hon visste inte riktigt många hektar han ägde, men det var många. Tydligen har Heinz blivit av med delar av sitt arv av någon anledning... Jag går fram till Heinz och ber att få återkomma med pengarna. Eller att få betala honom över internet när jag kommer hem. Plötsligt dyker en av mina chefer från verkligheten upp. Hon drar upp en sedelbunt ur bakfickan som hon överlämnar till mig. Sedan säger hon: "Dom här ska du ha Anna. Det är klart att du ska få dom där böckerna och den där musiken som du så gärna vill ha!" Hon går därifrån och flirtar med mig. Jag är alldeles förstenad av förvåning. Vilken generositet! Jag betalar Heinz som säger att han vill träffa mig igen. Han tycker min livshistoria är sååå intressant. 

==== * ====

Sedan vaknar jag. Jag tror jag vet var delar av drömmen kommer ifrån. Tittade på "Bonde söker fru" igår. Bönderna fick en massa brev av tjejer som var intresserade att träffa dom. Programledaren hällde upp breven på bordet framför dem. Kuverten var rosa och guldfärgade med glitter och rosetter på - som en skatt av livsöden dom hällde ut på bordet. Det måste vara en ganska otrolig känsla för dessa bönder att veta att det var kärleksbrev till honom.

Såg också en spännande film i helgen - Dresden - som handlade om andra världskriget. Ett kärlekspar finner varandra i Dresden strax innan staden bombas sönder och samman av de allierade. En detalj var att en liten hund som vilsen sprang omkring i de brinnande rasmassorna. Han hette Heinz. Jag var extremt orolig för denna hund när jag kollade på filmen. Faktiskt mer oroad för hur det skulle gå för Heinz än hur det skulle gå för resten av människorna. Otroligt hur man bakar samman saker och ting i drömmar. En liten detalj där blir något större i ens dröm.

Lyssna på den här - så himla bra!!!! Lyssna på den hammondorgeln!!! Måste köpa!

http://video.google.com/videosearch?hl=sv&source=hp&q=david+bowie+in+the+heat+of+the+morning&um=1&ie=UTF-8&ei=fu_SSpy7MYL6-AbUvYWKAw&sa=X&oi=video_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CBAQqwQwAA#

4:e uppifrån - titta efter bilden

Jag ska nog inte bli medium. Det blev ju inte Joyze Carol Oates som jag trodde. Istället blev det en rumänska Herta Mûller som vann priset. Det enda jag hade rätt om var att det var en mörkhårig kvinna med mycket starkt rött läppstift.

Klockan 13 idag tillkännagivs vem som får Nobelpriset i litteratur. Egentligen borde jag satsa lite pengar på att Joyce Carol Oates vinner. Det känns så självklart på något sätt. Känner mig nästan som ett medium i frågan... Undrar vad jag skulle få om jag satsade 1000 kr på henne?