Alla inlägg under februari 2010

Av Anna Drangel - 22 februari 2010 09:43

Har varit på ett fantastiskt bröllop i helgen. Johan och Sofia gifte sig. Båda står mig väldigt nära. Johan har jag känt i stort sett sedan han föddes och Sofia lärde jag känna för ca sju år sedan.


Att få en bröllopsinbjudan mitt i vintern hör inte till det vanligaste. Dessutom ville brudparet att jag och Simon skulle sjunga en låt för dem i kyrkan. Det gjorde vi så gärna. Även om jag alltid blir extremt nervös i sådana där situationer. 


Låten vi skulle sjunga hade jag aldrig hört förut. Det var en låt av Bob Dylan (Tomorrow is another day) som är översatt till svenska och sjungen av många olika artister. Mest känd med Nationalteatern - Bara om min älskade väntar.


Kvällen innan bröllopet bad jag faktiskt till Gud för lite hjälp. Eftersom det snöade så fanatiskt var jag rädd att inte ens komma fram till kyrkan. Ja sa bara: hjälp mig genom dagen. Behöver jag säga att dagen flöt på som om det var en osynlig hand som stödde mig? Vi var i kyrkan på perfekt utsatt tid för att möta prästen innan. Vi brukar alltid vara sena... Visserligen hade jag glömt munspelet hemma, men tänkte att det kanske blir lika bra ändå. Jag litade på att det var helt i sin ordning.


Strömmen hade precis gått i Stora Sköndals kyrka när vi kom och hela området saknade el. Men det gjorde det hela mycket mer mysigt. Kyrkovaktmästaren hade tänt dopljus överallt. Det kändes som förr i tiden. Kyrkomusikern kunde inte spela på orgeln (den drivs ju av el) och vi fick ingen mikrofon. Kyrkoklockorna kunde inte heller ringa. Men det gjorde ingenting. Det hela blev faktiskt mycket bättre utan el. Kyrkomusikern fick spela på den stora flygeln i stället och Amazing Graze låter faktiskt bättre på piano än orgel. Prästen Annika fick klinga med en liten liten klocka (som en liten Hare Krishna klocka) istället för kyrkoklockorna och det var en väldigt äkta känsla under hela vigseln. Prästen sade bland annat i sitt tal till brudparet att vi oftare borde be Gud om hjälp lite i våra böner. Jag log lite för mig själv.


Någonstans kändes det som om Bertil, brudgummens pappa, var där i himlen och ställde till ett litet hyss för oss. Det var han som sett till att det blev strömavbrott. Ingenting skulle förvåna mig mindre. Han var nämligen sådan Bertil. Hade ofta hyss för sig.


När vi fortsatte till lokalen där vi skulle äta var det först nersläckt och mörkt. Gästerna gick och letade efter sin bordsplacering. Så plötsligt - strax innan middagen skulle serveras tändes ljusen. Det kändes som "och se där varde ljus"- Om det var Bertil som mixtrade med elen, gjorde han det bra.


Middagen förflöt med god mat och fina tal till brudparet. Som någon av bröllopsgästerna sa i sitt tal. Det är verkligen en ynnest att få bli bjuden på bröllop mitt i den här svåra tiden på året. Folk har det tufft. Det är tuffa tider. Vad känns då inte bättre än att få ha lite fest? 


Efter middag var det dags att dra vidare till nästa festboning. Ut i snöstormen och pulsa. Ur festvillan ångade det. Här var det redan full fart och klackarna i taket. Många av "gamlingarna" hade droppat av och kvar var de danssugna "lite" yngre. Jag festade på och drack nog ett glas för mycket. När mina syrror tyckte det var dags att åka, hängde jag på. De hade beställt en bil till mig också. (Simon hade åkt hem långt tidigare). När syrrornas taxi åkt stod jag där själv i iskylan och kände mig rätt övergiven. SKulle det inte komma en bil till mig också? Jag hade ju t o m bett Gud om hjälp!


Då efter visst trixande av syrrorna kom det tillslut en taxi till mig med. Efter lite småpratande med taxichauffören på vägen hem visade det sig att han var inhoppare - på samma jobb som jag! Vi var alltså kollegor! Är inte det helt otroligt! Det var dessutom hans sista körning på fem år och jag var hans sista kund!!!


Eftersom det inte var plogat på min väg bad jag honom släppa av mig vid busshållplatsen. Sista biten gick jag genom skogen. Det var mycket snö och jag föll två gånger. En vante hade jag tappat på festen så jag blev lite blöt, men nu var jag ju snart hemma...


Jag kan säga att jag stupade i säng. Helt utmattad. Men jag måste säga att bönen hade funkat. Dagen hade faktiskt flutit på hur bra som helst. Trots vissa problem som väder, strömavbrott och glömt munspel.

Av Anna Drangel - 22 februari 2010 09:20

Vad har du gjort i helgen då?

Skottat snö! (Ja, förutom att jag har varit på ett helt fantastiskt bröllop som jag kan berätta mer om senare). 


Det har varit ett riktigt skottår i år. Jag har skottat snö så många gånger nu att jag tappat räkningen. Igår, söndag - dagen efter bröllopet kom jag på att jag ju faktiskt måste ut och skotta. Det var lättare sagt än gjort. 


Eftersom snön ligger metertjock på taket tänkte jag att jag ska få loss lite snö där. Men då behövde jag en stege. Stegen var nere i fågelvoljären på tomten - insnöad. Att ta sig ner dit är bara det ett äventyr. På en yta på ca 20 meter fanns stegen utmed någon vägg - men vilken? Jag började självklart vid fel vägg och det var inte förrän vid tredje väggen som jag hittade stegen. Jag putsade tillslut fram den som en gammal arkeolog. Spaden i plast gick givetvis av och jag fick dra fram stegen med något som liknade en båtshake. Det hela tog säkert 45 minuter. Jag var helt slut.


Nästa steg var att försöka kratta bort snö från taket. Ja, ni hörde rätt... Kratta. Det är faktiskt nu trädgårdsredskapen kommer till användning. Jag har bara kommit åt delar av taket, men hoppas på så sätt slippa att altandörren helt fastnar. (Nu får man klämma sig ut på sidan). 


Sedan gick jag vidare till att kratta runt huset. Det är faktiskt intressant hur bra det funkar att kratta snö. Det låter ju helt otroligt, men vad man gör är att man fördelar om snön lite mer jämnt. Visst bildas det snöhögar. Dom fick jag sparka undan med fötterna. Simon åkte för att köpa en ny spade på OK. De var helt slut. Spadar är hårdvaluta just nu! 


Nu har jag ivarje fall krattat en gång ner till bilen. Där nere måste man använda storskrapan. Det är lite tyngre, men där är den nödvändig. 


Under hela den här processen som pågick i 3 1/2 timme kände jag mig tillfreds. Det var ett träningspass. Eftersom jag druckit ganska mycket på bröllopet var jag bakis. Detta att vara ute i friska luften är det absolut bästa mot bakfylla! Dessutom kom jag och snön närmare varandra. Jag är fortfarande trött på snön, men kände mig konstigt nog ett med snön. (Kanske var det en bakfyllehallucination...)


Att det är snökaos i trafiken är ingenting som förvånar mig. Folk som bor inne i stan kanske inte har riktigt koll på att den här vintern är den värsta i mannaminne. De tror att allt ska fungera som vanligt. De kommer ut på morgonen från sin port och det är plogat och klart och för dom är det bara att trippa bort till tunnelbanestationen. Det är självklart att det blir störningar när det är sånt här väder. Jag skulle istället vilja tacka alla som håller på med snöröjning. De gör ett helt makalöst arbete. Samma sak gäller de som kör kollektivtrafiken. När vissa själva inte vågar ta bilen för att det är så halt - ja, då åker kamikaziebussförare ut på de mest otillgängliga vägarna runt i storstockholm. Snacka om mod!

Jag är fortfarande extremt trött på snön, men ser framför mig de där dagarna då snön äntligen ska börja droppa från taken. Då asfalten lyser svart igen. Då solen börjar kännas riktigt varm. Tills dess lär det bli flera skottningar. Jag får inte glömma att stretcha nästa gång. För gissa om jag har värk i kroppen idag. Det känns som jag har sprungit maraton.

Av Anna Drangel - 18 februari 2010 09:33

Orkar inte med mer snö nu. Det har gått för långt. Hur mycket snö ska man behöva ta? Tittar ut genom fönstret och ser stora tvättflingor singla ner mot marken. Känner mig bara deprimerad. Vet inte hur många gånger jag har skottat parkeringen. Känns som minst tio gånger. Om man bodde i ett hytte på fjället kanske det är romantiskt med mycket snö. Det är bara att slänga på laggarna och susa iväg. När man däremot försöker leva ett liv som om det vore barmark är det inte kul.


Något har hänt med taket på gäststugan. En takplatta i metall har hamnat på sniskan och ser ut att kunna falla av vilken stund som helst. Vattnet till gäststugan frös redan den 20 december så vi har inte kunnat tvätta sedan dess. Istället har jag fått åka till mamma och syrran och tvätta där. Eftersom det är 14 mil fram och tillbaka är det inte något man gör för ofta. Dessutom känns det som vi har haft blöt tvätt hängande överallt.


Men vadå, det är inte hela världen. Det finns värre saker. T ex om slamtanken har frusit. Den gjorde det förra året. Det var ett helvete. Härute på Brevik finns varken kommunalt vatten eller avlopp, utan det gäller sig att förlita sig på att den borrade brunnen funkar. Att ledningarna pallar för vintern. Vi är säkert inte de enda som oroar oss. De flesta bor i vinterbonade sommarstugor som det hjälpligt renoverat. Då får man räkna med visst motstånd från vädrets makter och tiden som tar ut sin rätt på ett gammalt hus. Tvåglasfönster som måste kittas om, dragiga hörn som irriterar och vindar som borde tilläggsisoleras för att man ska kunna hålla värmen en sådan här kall vinter. 


Min kära far köpte ett jättestort lass ved av någon vedLasse för några månader sedan. Jag och Simon åkte dit och fyllde hela bilen - fjorton Ikea-kassar med ved. Dom är snart slut och vi måste nog ta en tur ut dit igen. Tack för att vi har en kamin ivarje fall... På en timme får vi upp temperaturen från 17,5 till 19,5. Efter flera timmars eldande blir det nästan för varmt.


Måste nog ta hit sotarn snart. Har hört om något som heter sotbrand. Så mycket som vi har eldat den här vintern finns det nog risk att det sitter en hel del sot i kaminskorstenen. Och teglet uppe på skorstenen ovan tak måste också bytas ut. Det får vi ta till våren, då vi ändå ska renovera.


...Ingen slamgubbe ännu i sikte. Får nog ta och ringa Tyresö Kommun och höra med dom. Tänk om de inte kommer idag... Tänk om de glömt oss...

Av Anna Drangel - 13 februari 2010 10:51

Efter att ha släppt in katterna tidigt tidigt i morse, somnade jag tillslut om igen. Drömde då den mest konstiga, men väldigt detaljerade drömmen...


Jag var på väg att flytta. Lägenheten jag skulle flytta ifrån, existerar inte i verkliga livet, men som i drömmars värld var det helt naturligt att jag bodde där. Jag hade lovat Simon att jag skulle hitta oss en ny bostad. Nu skulle jag äntligen få se lägenheten som jag hade köpt...


Lägenheten som jag hade lagt det högsta budet på låg i en småstad någonstans i Sverige. Det var en väldigt idylliskt småstad, med vackra gamla stenhus utmed en ståtlig gata alldeles bredvid den stora vita kyrkan. Det kändes som om det var en gata det förr i tiden hade bott präster och adelsmän på. Det var svårt att hitta parkeringsplats och jag körde tillslut över en stor snövall för att tvinga in bilen i den enda luckan som fanns kvar.


Huset jag skulle till låg längst ner på återvändsgatan. Husets port var prydd med ornament av lejontassar. Jag sköt upp den tunga dörren och gick uppför den gamla stentrappen som hade väldigt smalt mellan stegen. Man fick bara in halva foten på trappstegen.


På första plan mötte jag en gammal kvinna. Hon var klädd i en svart klänning. Den såg trasig ut och hennes hår var alldeles tovigt. Bakom henne stod hennes dotter framför en stor spegel. Hon höll på att prova en rosa sidenklänning med en massa rosetter på. Den unga tjejen var blek och omålad och hade en knubbig kropp. Hon var kort i växten, men var ändå söt på något sätt. Hon hade satt upp håret i en vacker håruppsättning. Den unga tjejen lade inte märke till mig. Tittade inte ens på mig. Det kändes som om jag osynligt hade hoppat in i en film. Bakom kvinnan stod en dörr öppen till en annan lägenhet. Där såg jag en gammal man hasa omkring. Han hade bara kalsonger och en gammal trasig skjorta. Hans hår och skägg var grått och han såg ut som en uteliggare. Kvinnan pekade in i ett annat rum som var helt tomt på möbler förutom ett liggunderlägg i ena hörnet. Hon pekade på mannen. Det var tydligt att han sov där på nätterna. Jag ryste i hela kroppen när jag steg in i detta rum. Genom de gamla fönsterna såg man tornen på kyrkan torna upp sig. 


Kvinnan visade mig upp en trappa till. Var det där min lägenhet skulle ligga? Det var mörkt och skumt i trappen. På dörren till våningen vi skulle besöka satt en stor mässingsskylt där det stod med sirlig skrift BISKOP WI.. också något namn jag inte kommer ihåg. Hon knackade försiktigt på dörren. Ingen kom och öppnade. Då öppnade hon den försiktigt och ropade in: "Hallå!" Man hörde ett grymtande inifrån. Jag såg runt hörnet att det på väggen satt några konstiga workout verktyg med gummiband som tydligen biskopen körde sin morgongymnastik på. Jag förväntade mig att biskopen skulle se ut och vara som Jan Malmsjös rollkaraktär i Fanny och Alexander. 


Kvinnan pekade att jag skulle gå in. Hon följde med bakom mig. Biskopens våning var helt enormt stor. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så stor lägenhet. Köket med matsal var säkert tvåhundra meter långt. Jag såg inte ens var den slutade, för det var så skumt längre bort. Där fanns inga möbler. Golvet var helt obehandlat och såg ut som om det legat där i flera hundra år. Det var en öppen planlösning, men det fanns ett prång bakom spisen där man kunde sitta och äta. Där hade biskopen möblerat med ljusgröna barnplastmöbler. De gröna 70-tals möblerna krockade helt mot den gamla stilen. Ingen hade renoverat där på flera hundra år. Inte tvättat fönstrena heller. Genom de långsmala fönstren satt högt upp på väggen, såg man den vita kyrkan. Detta var prästbostaden för den som hade tjänst hos kyrkan.


Jag förstod inte hur jag skulle kunna bo där. Biskopen kom emot mig för att ta mig i hand och sa: "Hej Anna. Äntligen får jag träffa dig!" Jag fick en känsla att han var från förr i tiden. Kanske en gammal släkting. Jag hade på något sätt rest tillbaka i tiden. Det visade sig att den gamla kvinnan var hans "älskarinna/husa". Det var väl så att han inte själv fick ha en fru. Mannen som jag tidigare sätt som gick i trasor skulle tydligen låtsas vara kvinnans man. Men han var bara en gamling från dårhuset. Biskopen var helt klart även far till den knubbiga tjejen.  


Jag hade trott att jag skulle bo i biskopens lägenhet, men tydligen låg lägenheten jag hade köpt längre ner. Jag var helt olycklig och fattade inte hur jag hade kunnat köpa en lägenhet osedd. Hur skulle jag kunna bo i detta gamla hus med en massa gamla släktingar från förr? Det gick bara inte. 


När jag vaknade och tänkte tillbaka på min dröm, kände jag mig så otroligt lycklig. Även om verandataket håller på att falla in av all tung snö, även om vi bor trångt och vårt hus är dåligt isolerat, så kände jag mig så nöjd. Jag skulle inte behöva flytta. Jag hade inte köpt en lägenhet i denna stad. Jag skulle inte behöva dela hus med den gamla biskopen, den gamla svartklädda kvinnan och hennes knubbiga dotter. Allt var bara en dröm...

Av Anna Drangel - 7 februari 2010 12:23

Lyssnade på söndagens predikan idag på P1. Eller lyssnade och lyssnade - radion stod på. Ett mässande från en predikant hördes. Ni vet det där när prästen pratsjunger och församlingen eller kören svarar. Typ; "Gud är oss allsmäktig". Prästen ligger på samma ton på "Gud är oss alls"... på "mä"ktig går han ner en ters, för att åter gå upp på samma ton på"ktig". Detta försigår sedan i en kvart eller så. Ämnet som avhandlas är i stort sett alltid att Gud är störst och bäst och Jesus kommer på andra plats och att vi människor ska vara barmhärtiga.


Är detta vad Göran Hägglund kallar verklighetens folk undrar jag? Jag tycker snarare det är ett annorlunda folk. Jag har skrivit en liten vers kan läsas av en av verklighetens apostlar - dvs prästerna ute i landet (gärna frikyrkopräster).


Vi är ett utvalt folk (gå upp och ner på folk). 

Verklighetens folk

Vi är Jesus barn

Vi är bäääst


Vi gillar inte Stockholm

Inte heller Götet

Inte heller Malmö

Det är ett orätt folk


Vi är verkligheten

Vi är Guds utvalda

Dumma stockholmare

Speciellt kultureliten


Vi vet vad som är bäst

Kom inte här och tyck till

Vi gör som vi vill

Vi är bäääst


Våra kvinnor vill vara hemma

Ta hand om de små barnen

Vi män är Guds utvalda

Dumma feminister


Vi är det utvalda folket

Verklighetens folk

Vi gör som vi vill

Ej statliga pekpinnar


Bara Guds pekpinnar

Ska få styra oss

Vi är verklighetens folk

Vi är verkligheten


Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards