Det är nästan overkligt hur mycket hemskheter som jorden drabbas av den senaste tiden. Om man vore lite religiöst lagd skulle man börja hoppas på att Jesus snart skulle dyka upp. (Vad nu han skulle göra...)

Man skulle kunna fråga sig om det händer ovanligt mycket i världen just nu eller om vi bara nås av mer information från världens alla hörn. Jag skulle nog vilja säga att det faktiskt händer mycket nu. 

Det är jordbävningar, krig, kärnkraftskatastrofer, vulkanutbrott, översvämningar och en ekonomisk kris i världen. Satt och kolla på Sky News igår kväll. Paret Obama var på middag hos Queen Elisabeth i Buckinham Palace igår + ett hundratal inbjudna gäster. De två nationerna prisade varandra i sina tal. Obama tackade "the United Kingdom" för de två nationerna står sida vid sida i kampen om terrorn. Drottningen däremot skämtade att den enda meningsskiljaktigheten mellan länderna isåfall skulle vara att engelsmännen kallar film för "film" och amerikanerna säger "movie".

Jag skulle kalla det världen nu skådar en "horror-movie". Det tar liksom inte slut på eländet. Igår efter jobbet kände jag mig rätt nere. Det är lätt att känna medlidande för andra just nu. Islänningarna är ett exempel, japanerna ett annat. för att inte tala om de stackars amerikaner som just nu slåss med jättetornados. Dessutom får man ju inte glömma det fruktansvärda förtryck som sker av människor i Afrika...

Det är som om vi människor på jorden slåss mot jätten Goliat som symboliseras av naturkrafterna. I sagans värld kastade David en sten mot Goliats tinning. I verkligheten är det inte mycket vi kan göra för de krafter som har brakat loss på jorden och i universum. Läste att Saturnus just nu skakas av sådana orkaner att våra tornados här på jorden skulle framstå som en blek suck. Det är som om vi på jorden levt i en bubbla i sisådär 100 år. Plötsligt gör sig världsrymden och naturkrafterna oss påminda om det faktum att vi människor är små så små i världskosmos (uttalas med släpig DiLeva-dialekt).  

Det man får glädja sig för i tillvaron är de små tingen helt enkelt. Som ett vänligt leende, ett hej, någon som lyssnar, lite god mat och att få vara med dem man älskar. 

Nu är det dags att göra sig iordning för ännu en arbetsdag. Tittar ut genom fönstret där tallarna gunga i vinden, gräset växer så det knakar och fåglarna kvittrar som om det var deras sista dag på jorden. Det är lika bra att sälla sig till allt detta och bara vara.

Har tänkt på en sak ett tag. Det handlar om det här med att världen blir alltmer ytlig. Jag vet inte när det hände, men en hel del kvalitet har försvunnit till förmån för mängd. Vi översköljs av bilder som visar den perfekta världen. 

Tänkte på det när jag såg Eurovision Song Contest häromveckan. Jag slogs av hur mycket allt handlar om yta. Många av låtarna var verkligen skit. Tittarna verkar bry sig mer om hur de tävlande ser ut och hur de rör sig på scen än hur låtarna är. Det här fenomenet har hållit på sedan folk fick vara med och rösta. Kvaliteten på musiken har sjunkit genom golvet. Det var bättre förr när det var en jury som röstade. 

Eurovision Song Contest borde börja i radio. Istället för att se bidragen skulle man först bara få höra dem under den första uttagningen. Sedan kan man successivt få se de tävlande. Det skulle ge musiken högre status.

För många år sedan gjorde jag ett arbete på filmen Taxi Driver. Jag ville se vad det egentligen var med filmen som gjorde den till ett sådant mästerverk. Det handlade inte om bilden i första hand skulle det visa sig. Vid andra omtittningen hade jag ljudet neddraget till knappt hörbart. Plötsligt tappade filmen helt sin strålglans. Vad var det som hände? Det tog ett tag för mig att fatta vad det var. Musiken är kittet som binder ihop yta och innehåll i Taxi Driver. Utan den fantastiska musiken av Bernard Herrmann skulle denna film vara olidligt långsam och innehållslös. 

Ytligheten har smugit sig in i politiken också. En sorts populism där folk bara ser till det som är framför ögonen på dem. Man ser inte längre än så. Man lyssnar inte till budskapet, utan ser mer till hur det sägs. En snygg fernissa läggs över politiska budskap för att man inte ska kunna ana sig till vad som finns därunder. Det är kortsiktigt och det kan straffa sig i slutänden.

Med detta sagt - här är min egen favorit från Eurovision Song Contest 2011. Jag vaknade klockan halvfem i morse med denna låt i huvudet och var plötsligt pigg som en nötlärka. Denna låt gav mig idén att skriva om yta och innehåll. Jag tycker Serbiens bidrag i år verkligen hade lyckats att smälta ihop dessa två.

Folk som trodde att katastrofen i kärnkraftverket Fukushima i Japan var över och att företaget Tepco hade läget under kontroll måste ha levt i en skyddad verkstad. Folk i min omgivning tycker att jag har snöat in på det här med olyckor, men faktum är att kärnkraftsolyckan i Fukushima snart kommer att överstiga den i Tjernobyl och påverka vår jord för lång tid framöver. Olyckan i Tjernobyl kommer att framstå som liten.

Vi har nu fått veta via nyhetskanaler att vi har en härdsmälta i reaktor 1. Det läcker alltså ut radioaktivt material rakt ut i luften. Cesiumhalter som läcker ut i havet ligger på 680 000 gånger det "normala".

Tidsperioden Tepco tidigare meddelat att det skulle ta för att få stopp på läckorna från reaktorerna, handlade om 6-9 månader. Det kommer att dröja längre än så - om man överhuvudtaget kommer att lyckas. Det här var väl ganska väntat. De har ju även tidigare visat att de inte har haft läget under kontroll fast de sagt det motsatta. Under tiden läcker farliga ämnen ut i luften. Dessa partiklar färdas i luften över till den norra amerikanska kontinenten och sedan över till norra Europa. Hade jag haft en geigermätare skulle jag nog kunna mäta en ökning i radioaktiviteten även här.

Men vi vill inte veta. Eller? Många företag vill inte att vi ska veta. Japanska staten vill inte att folket ska veta. Vi kommer fortsatt att bara få små fragment av sanningen. Mycket kommer att silas bort. Läser DN idag. Den lilla artikeln om denna olycka ligger längst ner på nätsidan. Den går knappt att se. Långt ner under artiklar som att Sverige har gått vidare i Eurovision Song Contest. Får DN in så mycket annonspengar från mäktiga företag som inte vill att sådana här nyheter ska synas? Istället för att kalla olyckan härdsmälta (vilket det ju verkligen handlar om), kallar man det ännu en läcka. Vadå? Var det tidigare läckorna också härdsmältor? 

Vissa befarar att det nu inte bara kommer att handla om en härdsmälta utan att vi snart kommer att få höra om flera. Under tiden som detta utspelar sig får stackars människor som bor i de drabbade områden utanför kärnkraftverket nu åka tillbaka och hämta sina tillhörigheter. Nja, eller typ det som får plats i en påse. De får 2 timmar på sig per hus. Sedan kommer de förmodligen aldrig mer kunna få återse sina hem. Eftersom över 300 000 människor är drabbade har nu den japanska staten gått in för att hjälpa Tepco med skadeståndet till dessa. Man kan ju tänka sig själv vad detta kommer att kosta. Vad skulle du själv kräva om du aldrig mer skulle kunna återvända till ditt hem? Säg 1 miljon kronor gånger 300 000 st. Det blir 2x10 upphöjt i 12... Que? ... där tappade jag liksom räkningen. 

Läste häromdagen att Toyota hotar att lämna Japan. Vadå hotar? Vem? Moder Jord för att hon har varit taskig? Man brukar ju hota någon och säga typ om du inte gör si eller så. Men i detta fall finns det ingen att hota. Force Majeure. That's it. De kan hota hur mycket som helst, men det är som att krama vatten ur en sten. Inte kan det japanska samhället kräva att människor ska hushålla med el hursomhelst för att industrier ska välja att stanna. Inte kan man kräva att ett samhälle ska kunna komma tillbaka till det normala så här kort efter en katastrof av den här magnituden. Nej, för en gångs skull får den heliga tillväxten stå tillbaka och se sanningen i vitögat. Och det kommer att bli värre.