Häromkvällen sände tv filmen Wall Street (1987) igen. Tycker fortfarande den håller trots att den har så många år på nacken.

Michael Douglas http://sv.wikipedia.org/wiki/Michael_Douglas, är bara så himla bra i sin roll som den osympatiska finanshajen Gecco. Michael Douglas är min absoluta favorit när det gäller att spela otrevliga typer. Som Gecco briljerar han fullständigt. Man förstår verkligen Bud Fox's (Charlie Sheen) dilemma när han förhäxas av Geccos lyskraft. Geccos symboliserar drömmen om frihet för Bud.

Bud Fox pappa spelas av Charlie Sheens riktiga pappa - Martin Sheen. Även han en superskådis. Andra skådisar i filmen är Daryl Hannah, som är så himla...  80-tal. Hon spelar en halvbombad flickvän till Bud och gör det inte speciellt bra - hon kanske helt enkelt är 80-tal på riktigt - yta, men inget innehåll alltså.

FIlmen släpptes 1987. Den 19 oktober 1987 föll Dow Jones med 508 punkter, dvs 22,6%. Sammanträffande?

Vi är där igen. 2008 års finanskris. Där drömmar blåsts upp och poppat sönder som  om dom vore lika sköra som såpbubblor. Det är härligt och magiskt att titta på bubblor som växer, men när de spricker inser man det ohållbara. I en såpbubbla finns ingen långsiktig substans att hålla emot verkligheten. Bara en glättig regnbågsfärgad yta.

Girigheten som Gecco och Bud representerar i filmen är högst giltig även idag. Varför lärde vi oss inget av att se hur det stod till med oss människor under det där hemska självcentrerade 80-talet? Det är det som gör det så skrämmande att titta på filmen idag. Vi har ju varit inne i detta självupptagna i bra många år nu. Varför har vi inte märkt något?

En annan fantastisk film jag längtar att se om igen är Rosornas krig (1989). En komedi av Danny de Vito med Michael Douglas och Kathleen Turner i huvudrollerna.  Vilken skådespelainsats Michael gör även i denna film. En härlig film för långa mörka höstkvällar. Om ni inte har sett den, se den!