Dramat fortsätter med oförminskad styrka. Jag måste tillhöra en allt mindre grupp som ändå tycker att han ska sitta kvar. Jag väljer att tro på hans oskuld. Om jag hade trott att han hade gjort dessa "fel" med berått mod hade jag självklart tyckt annorlunda.

I vilket fall är det socialdemokratiska partiet vingklippt på obestämd framtid. Skulle de få för sig att utse en annan ledare undrar jag vem det skulle kunna vara. Inte en enda av de tidigare föreslagna kandidaterna, Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg eller Tomas Eneroth, skulle ha en chans att dra lasset som partiordförande. Att som många förespråka Damberg som ledare förstår jag helt enkelt inte. Han må vara duktig som politiker, men är definitivt inte en partiledare. 

Tidigare har jag skrivit att jag tyckt Lena Sommestad skulle bli en fantastisk ledare för Sverige. Det tycker jag fortfarande, men faktum är att Juholt har karisma som få. Kanske är han lite för lik Göran Persson i en sorts bufflighet, men det är ju tydligen något som går hem i stugorna. Om Göran Persson var en buffel så är väl mer Juholt en elefant som viftar runt med öronen och sprutar vatten med snabeln.  Vi får väl se vad framtiden utvisar.

Helt klart är i varje fall att drevet mot Juholt har gjort att en hel del stenar har vänts på. Stenar som man i vanlig fall inte tittat så noga under förut. Det visar sig nu att den ena efter den andra av politiker kryper fram under stenen och blir tvungna att rulla pudel några varv. Resan i bekännelser har väl bara börjat.

(För er som undrar har jag aldrig röstat på sossarna - aldrig heller på moderaterna. Resten får ni fundera på...)