Jag har faktiskt inte sett speciellt många måsar och trutar i år. Nån gång har jag hört lite kraxande i fjärran. Häromdagen var jag ute och vattnade. Kände mig faktiskt lite iakttagen och tittade bakom mig. Vem satt då där på taket och plirade om inte - Albert - vår kära trut.

Albert har varit hos oss i flera år nu. Han brukar dyka upp då och då. Kolla läget - finns det nån mat? Han är inte speciellt rädd och brukar komma ganska nära. Katterna är han inte ett dugg rädd för.

För några år sedan hände en liten olycka. Albert snodde ett kycklingspett från grillen. Problemet var bara att kycklingspettet fastnade i halsen på honom. Han hade svalt spettet med hull och hår och halsen var alldeles spetsig.

Jag var helt hysterisk och min kille som är rätt van vid fåglar skrek åt mig att lugna ner mig. (Begreppet hysterisk kärring var på sin plats!) Hursomhelst lyckades vi tillsammans rigga upp lakan kring verandan och locka in honom med mer mat. Sedan gällde det bara att fånga honom. Den uppgiften låg som tur var inte på mig. Jag stod för lakanen denna gång. Hursom fick min kille fatt på honom och lyckades hålla fast honom mellan knäna, medan han försiktigt trädde huvudet av kycklingspettet. Albert höll sig ganska cool, även om han bet så hårt han kunde i trädgårdshandskarna.

Tillslut fick vi ut spettet och lät Albert flyga iväg igen. Han kom faktiskt tillbaka nästa dag, men kraxandet lät som en döende Chet Baker. Hursom överlevde han ivarje fall.

Och nu är han här igen. Jag som inte sett honom på hela sommaren. För det är väl du Albert?