I natt hade jag en dröm så klar att när jag vaknade var det som om jag sett en scen ur en film. Rummet jag befann mig i i min dröm var kalt och fattigt. Jag var hjälparbetare åt Röda Korset och tog hand om människor i nöd. Människor som inte längre hade något stöd från samhället. Utslagna, hemlösa och bortglömda.

Jag träffade ett par som bodde i denna stora rymliga lägenhet vid Brunkebergstorg. Dom kallade lägenheten "Brunkan". Det var som en sista anhalt innan gatan för många på väg mot hemlöshet. Killen som bodde där hade ständigt människor som kom och gick. Han såg ut att vara från sydamerika, men var svensk. Han hade bara samma mörka tjocka hår som någon därifrån och moderna glasögon. Hans tinningar började få gråa stråk. Hans tjej var lika mörk hon. Men hennes hår var färgat. Hon hade blekt håret med gråa slingor som matchade hans. De kämpade själva för att överleva. Drogbehovet hade gjort att dom sålt allt dom ägde och hade. De sov på tunna madrasser på det kalla stengolvet.

När jag hälsade på dom hade dom precis tagit varsin sil. De satt på golvet. Jag frågade varför de gjorde så mot sig själva. Han log och sa att det var det här dom levde för. Jag gick ut i deras kök för att göra lite kaffe. Det är otroligt hur tydligt jag upplevde köket. När jag vaknade hade jag minnesbilden helt klart för mig. Stengolvet i köket var turkost. Slitet och ojämnt. Fönstrena i köket var så smutsiga att man inte såg ut. Snett till vänster låg en liten balkong. Den var full med prylar. I grannlägenheternas fönster var det pyntat och fint inför julen. Men inte i deras kök. Där fanns ingen mat. Bara en påse med snabbkaffe. Jag försökte sätta på gasspisen. Spisen måste varit hundra år gammal. Jag trodde jag skulle spränga upp hela huset när jag satte igång gasen. Killen kom ut och hjälpte mig att sätta igång den. Han bad mig sätta på alla plattor för att han frös, sa han.

När jag lämnade paret satt dom lutandes mot väggen och höll om varandra. De var på väg in i något slags koma. Jag försökte säga till dom att jag var där för att hjälpa, men de behövde inte min hjälp sa dem. De log svagt mot mig när jag sa hej då. De var redan på väg bort i dimman och det var ingenting jag kunde göra. Det här var deras sätt att fira jul.