Det visar sig med all större tydlighet att arbetslöshet mer hänger samman med konjunkturer än med folks förmåga att marknadsföra sig på arbetsmarknaden. Därför kan det bli så snett i tider som dessa, när folk tror att det bara hänger på hur dom lyckas presentera sig i jobbansökningar som de inbillas av statsmakten kunna avgöra huruvida de får jobb eller inte. 

Genom att låta folk tro att det beror på dom själva om dom får jobb eller inte, skyfflar man över ansvaret på individen. Folk hinner inte bli riktigt arga när de sätts på olika utbildningar som förklarar att det är "upp till dom om de får jobb eller inte". Detta är inget specifikt för just denna regering. Problemet är att Alliansen har lagt ytterligare en stigmatisk börda till de arbetslösa. Inte nog med att det inte finns några jobb för dom att få - de ska också gå och draga med att de nu tillhör utanförskapet. (Fast snart kanske det är dom som jobbar som tillhör det egentliga utanförskapet). Kanske är det för att få folk att acceptera låga bidrag när du går i arbetslöshet. Det Göran Hägglund kallar "verklighetens folk" kanske nu är på väg att bli "de arbetslösa ute i landet".  

För många att hamna i en arbetsmarknadsutbildning, kan det istället för att ge dom självförtroende, bryta ner dom. De tror att det är upp till dom att förändra sin situation, när det egentligen är marknaden i stort som styr - inte individen. Det är lite som med klimatet. Vi kan hålla på att samla in tomburkar här i Sverige, men om det inte görs något på världsnivå, kommer jorden ändå inte överleva.

Arbetslösheten är redan hög, men kommer snart att komma upp i skrämmande siffror. Arbetsmarknadsutbildningar kanske bara är ett sätt att hålla folk på mattan. Det blir så fel om man ska ge de som arbetar mer pengar just nu. Det är dags att höja skatten för oss som arbetar - inte sänka dom.

=====================================================Kollade reprisen på Robinson i helgen. Två lag tävlar för tillfället mot varandra. Det ena laget har förlorat flera deltagare och har ingen mat och ingen eld. Det andra laget har vunnit fler tävlingar och har båda eld och lite mat. I slutet av programmet visade det sig att samma lag förlorade igen. Det blev alltså ingen mat. De är mer hungiga och nedbrutna än någonsin. Efter förlusten i tävlingen försöker de förhandla med de andra laget om lite eld. De sa: om ni får fiskeredskap och en korg av oss, kanske vi kan få eld av er. Några i det vinnande laget grymtade lite, några tyckte det andra laget kunde få elden gratis, medan några ville ha mycket. Tillslut fick de ge bort kastrull mm för att få sin eld. Det givande laget insåg väl att de två lagen snart är ett och ville inte låta detta ligga dom i fatet vid en senare ihopslagning. Hur mycket är vi villiga att hjälpa varandra i svåra situationer? Är livet som en jäkla Robinsondokusåpa? En tävling där de starka överlever (eller de som skapar pakter med varandra och spelar fula tricks?) Jag hoppas att vi har kommit längre än så. Vad betyder samhälle och solidaritet egentligen? Har vi helt tappat det ordet i det svenska vokabuläret?