Fysikern Stephen Hawking menar att det nog med allra största sannolikhet finns liv i rymden och att vi i rimlighetens namn borde göra så lite väsen av oss som möjligt. Han jämförde vad rymdvarelser skulle kunna göra mot oss med vad vi själva gjort mot urinvånarna i historian. Hur vi exploaterat dem. 

Skillnaden får man väl säga är att vi inte är som urinvånarna. Vi håller själva på att förstöra den jord vi lever på. Vi är alltså inte att jämföra med några urinvånare. Om ett gäng rymdvarelser tog sig ner på vår planet, är det kanske lika bra att de tar och gör slut på oss. VI är ju inte mer än en ohyra på vår planet. 

Känner en tjej som på fullaste allvar tror att vår jord - Moder Jord - har en egen intelligens. Att hon kommer att försöka göra sig av med de på jorden som skadar henne - dvs oss. Att hon helt enkelt försöker rensa bort det som inte är bra för henne genom att skapa naturkatastrofer som tar livet av oss.

Ja, isåfall kan vi ju räkna våra dagar. Vi måste ju fullkomligt driva henne till vansinne.Vi är som skabb på hennes kropp. Som loppor och fästingar som kliar. Om jorden har en intelligens är det bäst att hon gör något snart.

Drömde extrema mardrömmar inatt. Jag och syrran var på semester på någon varm och het resort som kändes som Afrikas västkust.  Vi är ute och går på stranden när plötsligt en jättelik farkost kommer närmare och närmare. Den verkar runda oss och fortsätter sedan upp utmed kusten till nästa land. Lite längre fram ser vi att den släpper en bomb som ser ut som ett stort ägg. Jag inser att vår tid är kommen. 

VI skriker och kastar oss ner på marken. Jag håller upp händerna över huvudet och väntar på att stekas ihjäl av någon form av tryckvåg. Jag tänker; "nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag... Undrar hur det känns att brännas ihjäl..." Men jag dör aldrig. Syrran och jag reser oss upp, tittar på varandra och inser att det var ännu värre. Det var en radioaktiv bomb.

I nästa sekvens av drömmen är jag gift med en man som ser asiatisk ut och som jag misstänker vara en självmordsbombare. Vi bor i ett otroligt stort och fint diplomatliknande hus och håller på att renovera. Jag sitter och målar dörrarna i huset vita när han kommer till mig och berättar att han ska åka iväg med sin polare (till samma ställe som jag var på i förra drömmen i ett land som började på S). Jag skäller på honom för att han ska resa dit. Jag vet att han håller på med saboterande verksamhet mot det landet och jag skäller på honom för att jag inte gillar att han träffar prostituerade. Då säger han att det är hans rätt att ha många kvinnor. Jag har inte rätt att opponera mig mot honom. 

Äntligen morgon... Eller? Tittar ut genom förnstret och ser bara en gråmulen himmel. Slår på datorn för att uppdatera mig på nyheterna. Läser om oljekatastrofen i USA - vilken tragedi. Jag bara bryter ihop och börjar gråta. Tänk alla stackars djur i Floridas våtmarker. Alla fåglar som inte kan skydda sig mot oljan. Bryter ihop igen. Tårarna bara rinner. Äntligen morgon - jag vet inte vilket som är värst. Min mardröm eller verkligheten. Min dröm ter sig ganska oskyldig efter vad jag läser om oljekatastrofen. Verkligheten verkar just nu överträffa mina värsta farhågor.