Det känns verkligen overkligt det som händer i Japan. Med alla bilder som strömmar in över oss känner man sig så liten. Sedan tänker man: vilken tur att jag bor i Sverige... Sedan tänker man igen och så kommer man på att hela världen är faktiskt vårt gemensamma vardagsrum. 

Det som händer där, händer här och tvärtom. Vi är sammanlänkade i en gemensam enhet. Läste I Aftonbladet att inte ens de amerikanska hangarfartyget som skickats till Japan för att hjälpa till vill inte längre ligga för nära kusten vid det senaste kärnkraftverket Fukushima som nu också raserats. 

"På amerikanska hangarfartyget USS Ronald Reagan som låg ute i havet, 16 mil från Fukushima, mätte man radioaktiv strålning motsvarande en månads normaldos under en timme. Man beslutade då att flytta sig längre bort från kärnkraftverket." (AB 14/3). 

Hallå - 16 mil utanför!!!!

Jag undrar - vilka ska kunna hjälpa till med att säkra upp kärnkraftverken om man måste flytta längre bort en 16 mil från det? Så långa brandslangar finns knappast.

Såg en dokumentär på tv i går som handlade om hur varmt det är i själva atomfusionen vid bildandet av energi från ett kärnkraftverk. Dessa är varmare än själva solen. En svensk strålskyddsexpert menade att man måste fortsätta kyla ner dessa kärnkraftverk i över en vecka för att det inte ska bildas härdsmältor. Vem ska göra det jobbet? Tvingar man in gamla ändå döende japaner att göra jobbet? Ingen människa kan väl göra jobbet frivilligt med tanke på den höga strålningsrisken.

Många menar att Japan snart ska kunna komma på fötter. De är hårt arbetande människor med stark arbetsmoral. Jag betvivlar inte detta. Trots de enorma förluster som Japan gjort i människoliv och den tragik det innebär för landet tror jag att dem gör det.

Men vad händer om kärnkraftverken fortsätter att läcka radioaktivitet? Vem vill bygga upp ett nytt samhälle då? Skapa familj och föda barn när man vet vilka skador detta kan ha på människokroppen. Och var ska alla dessa hundratusentals människor som nu är evakuerade då ta vägen? Det är ju ganska ont om rum i Japan redan som det är.

Jag blir trött på alla experter som uttalar sig om att riskerna är minimala. Sedan går det någon dag och så höjs den där ribban. Steg för steg - dag för dag. Ska man behöva begrava kärnkraftverken under hundra meter av betong? Hjälper det? De går ju inte att bygga om eller laga dessa reaktorer efter att de har använt havsvatten för att kyla av systemen. 

Jag tror det är det här som kommer att skrämma människor allra mest. Radioaktiviteten. Hur hög är egenligen strålningen? Vem ska man lita på? Japanska myndigheter säger att det inte går att jämföra med Tjernobyl. Varför ens dra upp den liknelsen om det inte finns en chans att det kan vara det? Vi får komma ihåg att vi inte längre pratar om ett kärnkraftverk nu utan om flera stycken.

Jag tror inte på Gud, men det är väl snart läge att börja be om nåd...

Det var länge sedan jag var uppe såhär sent. Sambon har för länge sedan slocknat. Har suttit som fastklistrad framför CSN och Sky News för att följa vad som händer i Japan. Samtidigt har ett och annat glas rödvin slunkit ner. Vad gör man inte när världen håller på att gå under...

Som tur hittade jag en musikdokumentär om the Edge, Jimmy Page and Jack White (It Might get Loud) på en annan kanal och det var ett skönt avbrott. Såg den för andra gången. Rekommenderar! 

Igår var jag hemma från jobbet med ryggskott. Låg med benen uppe i luften och en laptop i knät. Råkade även då hamna framför youtube-klipp om jordbävningar, pole shifts, supermånar och annat hemskt. Såg ett klipp med en astrofysiker som förutspådde en stor jordbävning i Tokyo, Los Angeles, San Francisco, Teheran eller Mexico inom snar framtid. Pratade även med syrran igår och berättade detta för henne och sa att det kanske inte är så bra att hennes kille åker iväg till Asien på affärsresa inom den närmsta veckan. Hon blev obehagligt berörd då hon själv var i Sri Lanka under förra tsunamin.

Döm om min förvåning då jag på fredagmorgonen väcks av hemsk information om superjordbävning i Japan. Åkte till jobbet med en klump i halsen. På jobbet var det ingen som verkade bry sig speciellt. De flesta hade inte läst eller hört något. Själv kände jag mig som jag var i en Kafka-novell.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Såg precis att det har varit två stora vulkanutbrott i Ryssland och Indonesien samtidigt som Japanjordbävningen. Rätt läskigt måste jag säga.

Men det är ingen idé att oroa sig för mycket. Det som ska ske sker. Tänkte bara skicka med två länkar som jag fastnat lite extra för.

En handlar om att Indonesien håller på att översvämmas och den andra berättar om hur man tar det här med ett eventuellt "poleshift" på allvar...

Sov gott sköna nya värld!