Flera ambassadörer från bl a Iran, är på väg hit för att diskutera den senaste hädelsehändelsen: Muhammed som "rondellhund".

Till TT säger Egyptens ambassadör, Samah Mohamed Sotouhi att det krävs en "övergripande insats" om inte någon "amatörkonstnär" ska återskapa situationen varannan månad.

Ja, ett straff vore ju att sända dessa hädiska konstnärer på första bästa plan ner till Egypten får vi se hur länge dom lever...

På ett sätt är det bra att Reinfeldt manar till dialog, men det är lite naivt att tro att dessa representanter från muslimska länder ska nöja sig med ett "förlåt". De vill se lite "action" här.

Jag undrar - om det är någon islamkunnig som vet - vad är att kränka Muhammed? Gäller det bara att göra avbilder av honom?

Som jag jämförde med i en tidigare blogg var det inte så länge sedan vi i Sverige också hade en Gud som hade skapat allt här på jorden - det var han och bara han som stått för hela jordens skapelse inklusive oss människor. Då kunde du som lärare bli avstängd från din tjänst om du inte förkunnade sanningshalten i den kristna skapelseberättelsen.

Än så länge pratar vi bara karikatyrer när det gäller hädelse. Men vad skulle hända om begreppet hädelse av Muhammed snart också innefattar hädelse av religiösa uttryck. Det är där jag känner mig lite orolig när det gäller yttrandefriheten.

Det är klart att det aldrig är trevligt att göra narr av andra människor eller folkgrupper; vare sig du är kristen, muslim, jude eller homosexuell eller varför inte "bara" kvinna. Ibland kan det dock vara lite kul med en blondinhistoria eller ett bögskämt. Tänk om det var förbjudet!

Eftersom jag inte är troende (men det händer att jag ibland försöker tro på det goda i människor) tror jag det är viktigt att inte skada människor. Om det skadar människor att avbilda Muhammed som en hund tycker jag också att man borde förbjuda t ex omskärelse. Man borde som riktmärke i livet ha att inte få skada grupper eller människor bara för att dom tillhör en viss grupp eller ett visst kön.

Så till Egyptens ambassadör skulle jag vilja säga - stoppa ni istället omskärelsen på era småflickor istället för att bråka om en rondellhund. Jag anser att det "krävs en "övergripande insats" för att inte inte någon ska gå utföra dessa "amatörhandlingar".

Om inte kan drastiska åtgärder, bojkotter och liknande bli tvungna att tas. Dom religiösa kan fortsätta att kämpa för "sin Guds rättigheter", så kan vi icke-troende fortsätta att kämpa för sånt som "mänskliga rättigheter".

Hoppas vid gudarna att Reinfeldt inte fegar ut nu. Det är otroligt viktigt att han försvarar vår yttrandefrihet - även om han kan buga och säga förlåt hur många gånger han vill å konstnärernas vägnar.

När Maud Olofsson tidigare i år mötte den iranske utrikesministern Manouchehr Mottaki ville han inte ta henne i hand. Istället lade han händerna i kors över bröstet och sa: "Hos oss gör vi så här". Då replikerade Maud (som i vissa lägen måste beundras för sin "snabba tunga"): "Men i Sverige gör vi så här" och sträckte fram handen.

Som jag sagt tidigare; jag tror att yttrandefriheten inom snar framtid kommer att vara en bristvara i världen. Det är viktigt att reagera och agera, med det menar jag inte att göra nidbilder av religiösa fenomen, men det är en del av yttrandefriheten att inte bli straffad om man nu skulle råka trampa i klaveret.

Jag har faktiskt inte sett speciellt många måsar och trutar i år. Nån gång har jag hört lite kraxande i fjärran. Häromdagen var jag ute och vattnade. Kände mig faktiskt lite iakttagen och tittade bakom mig. Vem satt då där på taket och plirade om inte - Albert - vår kära trut.

Albert har varit hos oss i flera år nu. Han brukar dyka upp då och då. Kolla läget - finns det nån mat? Han är inte speciellt rädd och brukar komma ganska nära. Katterna är han inte ett dugg rädd för.

För några år sedan hände en liten olycka. Albert snodde ett kycklingspett från grillen. Problemet var bara att kycklingspettet fastnade i halsen på honom. Han hade svalt spettet med hull och hår och halsen var alldeles spetsig.

Jag var helt hysterisk och min kille som är rätt van vid fåglar skrek åt mig att lugna ner mig. (Begreppet hysterisk kärring var på sin plats!) Hursomhelst lyckades vi tillsammans rigga upp lakan kring verandan och locka in honom med mer mat. Sedan gällde det bara att fånga honom. Den uppgiften låg som tur var inte på mig. Jag stod för lakanen denna gång. Hursom fick min kille fatt på honom och lyckades hålla fast honom mellan knäna, medan han försiktigt trädde huvudet av kycklingspettet. Albert höll sig ganska cool, även om han bet så hårt han kunde i trädgårdshandskarna.

Tillslut fick vi ut spettet och lät Albert flyga iväg igen. Han kom faktiskt tillbaka nästa dag, men kraxandet lät som en döende Chet Baker. Hursom överlevde han ivarje fall.

Och nu är han här igen. Jag som inte sett honom på hela sommaren. För det är väl du Albert?