För första gången sedan moderaterna vann valet, har dom lyckats förvåna mig. Såg ett klipp från deras partistämma igår, där Anders Borg försvarade de svenska spelmonopolet Svenska Spel. Han verkade helt klart irriterad på sina partikollegor och tyckte att dom skulle släppa sina nyliberala värderingar angående utförsäljningen av statliga företag. Att spelinkomsterna faktiskt inbringar like mycket som värnskatten...

Och där satt jag i tv-soffan och höjde ögonbrynen av förvåning. Plötsligt kändes det som - om Anders Borg skulle få för sig att ömsa av sig sitt moderatskinn, skulle han bli en riktigt trevlig politiker och extremt myndig.

Efter att ha hört den radioutfrågningen han deltog i, i somras hoppas jag att några av radioutfrågarnas beskrivningar av sina liv, fastnade någonstans i hans hjärnbark. Anders Borg blev bombarderad av frågor från äldre kvinnor med låga pensioner och sjukersättningar om hur han ska kunna hjälpa dom att hålla huvudet ovanför vattnet. (Deras ersättningar är så låga att man har svårt att förstå hur någon kan överleva på dem). Speciellt en kvinna minns jag. Hon lät som någon figur ur en Astrid Lindgren-bok. Hon kunde varit en Lina i Lönneberga. Med en utpräglad småländsk dialekt, (de lite försynt skorrande r:en) ställde kvinnan frågor om regeringen skulle komma ihåg henne och de andra ensamstående äldre kvinnliga pensionärerna. Dom där svenskarna, som jobbat och slitit hela sina liv och som nu ändå har så låga pensioner att dom i stort sett lever i fattigdom. När hon pratade kändes det verkligen att vi i Sverige är ett land. Stockholm är inte en fristående enklav i Sverige.

Borg försökte parera frågorna så gott han kunde. Det kan inte ha varit lätt för honom att lova dom några framtida förbättringar, när han måste insett motsatsen, dvs att framtida försämringar för denna grupp förmodligen är en mer trolig utveckling.

Det kanske bara var en känsla jag hade som var helt missvisande. Men tänk om Anders Borg skulle tröttna på sina pretentiösa Stockholms-medelklasskollegor och faktiskt tänka lite på Sverige som ett folk - som en enhet.

Jag vet inte varför jag får en känsla att han någonstans inom sig bär på ett rättvisepatos. Att det inte kan vara rätt att bara en alltför liten del av Sveriges befolkning blir allt rikare, medan en alltför stor del blir allt fattigare.

Kanske han får lite perspektiv på tillvaron genom att han bor inte bor i Stockholm. Kanske han hinner sitta där på pendeltåget på väg till jobbet och se även vanliga människor. Man kan ju alltid hoppas. Att han har ett hjärta. Att han känner ett visst ansvar för dessa människor.