När jag tittar tillbaka på resan såhär några veckor efteråt börjar jag längta tillbaka. Det var så oerhört skönt att få lite solljus inskjutet i hjärnan. Havet var fantastiskt . Det var så skönt att få plumsa runt i det salta vattnet.

Matförgiftningen har ebbat ut nu och jag helt återställd. Gick ner 4 kg efter en vecka på fiskkost och en avslutning på dåliga räkor, men såhär efteråt kan jag bara känna att det har gjort mig gott. Jag känner mig ovanligt frisk helt enkelt. När man kommer hem och ser alla alla blekfeta svenskar efter julfrossandet är det inte fel att ha tappat några kilon. Inte för att jag har blivit en sexbomb på något sätt, men jag känner mig snyggare.

För att tänka tillbaka lite på Gambia måste jag säga att det är ett ganska speciellt resmål. Afrika är en spännande kontinent att besöka. Det är svårt att tänka sig att Kanarieöarna bara ligger knappt en timme från det afrikanska grannlandet. Skillnaden mellan resmålen är milsvid.

Att bo på hotell i Gambia är lite som att kliva in i en ombonad puppa som omgärdas av ett myller av individer. I puppan är allt tillrättalagt och till för att göra det så bekvämt som möjligt för dig. Du har en "tjänare" i varje hörn av anläggningen. Det frågas hela tiden "how are you miss?"

När du går utanför hotellets grindar ner mot stranden möts du av bumsters som de kallas. De försöker på alla sätt att få kontakt. Även om hotellet har vakter som motar bort allt för närgångna gäster kommer de ikapp en när man är nere i havet. Där finns inga vakter som stoppar någon.

Det är okej - jag förstår. Det är inte lätt för ett land med så stor fattigdom att se oss fetfläskiga turister komma dit och glufsa på deras land. Det måste verkligen sticka i deras ögon. Men samtidigt. Hur rika är vi egentligen? De verkar tro att vi är gjorda av pengar.

Första dagen på eftermiddagen gjorde vi ett första försök att ta oss ut på andra sidan av hotellet. Alltså igenom hotellets grindar ut på gatan. Vad hände? Jo, vi blev fullkomligt angripna av påstridiga försäljare och alla som ville prata med oss. De ville ha pengar av oss. De ville att vi skulle skriva på allehanda listor och ge pengar till olika välgörande ändamål. De ville träffa di på tu man hand. Efter en stund var det svårt att hålla tillbaka frustrationen. Det där trevliga leendet satt klistrat som ett dåligt bokmärke över läpparna på dig.

Det var då vi hittade Alex, vår lokala guide. Mitt i detta kaos av människor runt oss. Vilken räddning! Han var sedan med oss hela veckan. Så fort vi lämnade hotellets madrasserade skydd var han med oss. Det hade inte gått annars. Men med honom var vi fredade. Han körde bort de mest påflugna med en rapp kommentarer vi inte förstod innehållet på, men av tonfallet var det något som vi nog inte ville veta. För andra som var på väg mot oss räckte det med att de såg Alex för att de skulle backa bort. Många hejade på honom och det verkade som dem såg upp till honom.

Att gå utanför hotellet går att jämföra med att stiga ur ett rymdskepp (hotellet) och famla i total tyngdlöshet. De vanliga naturlagarna vi är vana vid gällde inte här.

Med vår guide kunde vi upptäcka lite andra sidor av Gambia. Inte det vanliga. Det var otroligt spännande och Alex var en så duktig kommunikatör. Om man inte är en riktigt garvad tuff affärsman är det i stort sett omöjigt att gå runt Gambia som turist utan att ha en personlig guide. Har du minsta problem att säga "no thank you" är du "lost".

Själv råkade jag ut för detta när jag hamnade själv på en marknad för träsniderier. Jag vet inte var tjejerna tog vägen, men plötsligt var jag indragen i ett alla "försäljningsbås" där jag övertalades till att börja buda på saker jag inte ville ha. Jag kom därifrån med armarna fulla med utstickande träben åt alla håll. Tjejerna satt redan på jeepen och undrade var jag hållit hus. Hade man filmat mig hade det nog kunnat sett ganska komiskt ut. Men missförstå mig inte. Det var inte komiskt. Det var tragiskt. Det var så många av dessa träsnidare som såg utmärglade och trötta ut. För dom handlade det om liv och död.

Detta att inte kunna säga nej, påminner mig om när jag var på en semesterresa till Israel med familjen när jag var tonåring. Vi hade precis varit inne vid Klagomuren och jag hade knölat ihop en lapp och stoppat in mellan tegelstenarna där jag önskade att den killen jag var olyckligt kär i i skolan skulle bli kär i mig. Jag kommer ut på gatan. Mamma och mina systrar stod där, men var hade pappa tagit vägen? Efter en lång stund av oro dyker han upp. Han såg beklämd ut. På huvudet satt något han inte hade där för 10 minuter sedan. Han hade blivit övertalad att köpa en en vit kalott - en kippa. Vi började alla storfnissa. Han kunde lika gärna ha bott där i Jerusalem. Han smälte så bra in i folkmängden med sitt utseende med mustascher och allt. Han väste bara till oss att han ville komma därifrån så snabbt som möjligt.

Det är ett tips till er som funderar på att åka till Gambia. Glöm inte att mentalt förbereda er på påträngande försäljare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

skriver man på Dagens Industris ledarsida den 24 mars 2012.    Det beror ju på tänker jag. Om man tittar ur ett globalt perspektiv så är det ju välkänt att företag flyttar sin verksamhet till sk låglöneländer. Där de anställda har dålig arbetsmil...

Det har snart gått ett år sedan den fruktansvärda naturkatastrofen i Japan. Skadorna efter tsunamin kommer att vara kännbara för lång framtid. I Fukushima kommer skadorna efter härdsmältan i kärnkraftverket Daichi vara kännbara flera generationer fra...

Tycker det är lite konstigt att man inte har mer har uppmärksammat att man ska bygga ett kärnkraftverk i norra FInland inte mer än 20 mil från den svenska gränsen. Det läskiga i den här historien är att svenska staten är med och lånar ut pengar till ...

enligt senaste nyhetssändningen. Och det är nog tur det, för de nissarna de har presenterat istället för Juholt går ju helt bort. Jag tänker inte gå in på varför jag tycker det, men de föreslagna kandidaterna är som att hålla upp 8 svartvita foton - ...

Det är många som undrar hur en olycka av den här kalibern ska kunna inträffa på ett modernt skepp i totalt lugnt väder. Kaptenen är anhållen, men menar att det inte synts något grund på "kartan" (dvs GPS:en). Även om anledningen till olyckan inte är ...