Problemet för socialdemokraterna med Mona Sahlin som ledare, är att hon är 1. kvinna, 2. är ursosse 3.hon är inte Anna Lindh eller Margot Wallström. (Att hon inte är Anna LIndh får hon ju vara tacksam över...) Vad jag vill säga är att många av kvinnliga väninnor jag pratar med när det gäller deras förtroende för Mona är att hon "inte går att lita på" "hon är falsk" "säger det man ska säga" osv. De kan vara åt vänster i sina ståndpunkter, men när det gäller sitt förtroende för Mona är det lågt. Skulle det däremot vara Margot Wallström eller någon som Anna Lindh skulle de kunna tänka sig att rösta på S.

Nu är ju Monas viktigaste väljargrupp den inom storstäderna - hos medelklassen (och kanske just hos kvinnorna) - om hon ska ha någon chans alls i nästa val. Det är i storstäderna som valen avgörs. Det är där väljarunderlaget ligger. Och det är ju här som Alliansen börjar få fäste. De tidigare s-väljare från medelklassen har nämligen fått mer över i plånboken sedan Alliansen kom på plats. Och de flesta stirrar sig blinda ner i sin egen plånbok för att på så sätt fullständigt missa alla de som går på knäna pga Alliansens neddragningar. 

Hur ska då Mona få storstadsväljarna att vilja öppna plånboken för de arbetslösa och sjuka? För de som vill bo kvar i glesbygden. För det är ju lite det som är essensen i hela politiken. Det handlar om orättvisor. Ska vi ha någon välfärd kvar överhuvudtaget? Eller ska vi ha en massa sjuka, tiggande och hungriga människor? Hur djupa klyftor i samhället ska vi acceptera? När blir det plågsamt för den välbeställda klassen att se dom som inte har? Blir det någonsin det?

Välfärd är lite som kyrkan. Man kanske inte går i kyrkan eller är troende överhuvudtaget, men man tycker ändå att kyrkan ska finnas där för en när man behöver den - för dop,bröllop och begravningar. Folk vill inte se alla kyrkor förfalla i Sverige, men man fattar inte att kyrkoskatt och bevarandet av kyrkor hänger ihop. Det är samma med välfärden. Välfärd och skatt hänger ihop. Och det är det Mona Sahlin måste övertyga storstadsväljarna om.

Det är inte förrän olyckan drabbar dig, som du inser vad det innebär med endera en politik som är höger, eller en som är vänster. Det handlar ju faktiskt om solidaritet, även om det är ett uttjatat ord. Vad finns det för andra ord som betyder samma sak? Lojalitet, samhörighet, samhälle, enhetskänsla? Kanske sossarna borde utöka sitt vokabulär.

Folk verkar ha gått på detta med att om bara alla jobbar så blir allt jättebra. Ja, men om det nu det inte finns några jobb? Ska då alla flytta till storstäderna och bli telefonsäljare och sälja bajs på burk hos giriga företagare? Och vad händer när man drar ner möjligheten att vidareutbilda sig? Arbetslösa verkstadsarbetare kan ju har många år kvar att ge. 

Det måste ju finnas en politik som fungerar både i uppgång och nergång. Sossarna kanske inte har lyckats så bra i uppgång och Alliansen har definitivt misslyckats med sin arbetspolitik i nedgång. Det visar att inget av systemen fungerar särskilt bra. VI behöver nya tänkare. 

Kanske en av dessa är Maria Wetterstrand. Om Mona vågade ge henne lite mer utrymme. Jag tror nämligen fler storstadsbor känner mer för henne än för Mona. Kanske är hon mer av en tänkare än vad Mona är. Mer av en visionär. Ännu inte så hårt stympad. Mona Sahlin är ganska styrd av gamla värderingar och givna regler, medan Maria Wetterstrand har det utrymme och flexibilitet som krävs. Om Mona kunde bli en lika bra lagledare och coach som Reinfeldt, kanske Mona Sahlin och de rödgröna ändå har en chans att vinna nästa val.