Det är verkligen härligt att våren nu äntligen är här. Snön har saktmodigt smält undan för att lämna plats till fuktiga mossbäddar. Det ljusgröna i gräsmattan är verkligen ljusgrönt. Riktig klorofyllvarning där!

Fåglarna har också hakat på vårtrenden. Koltrastarna sätter igång och värmer upp struparna vid halvfemtiden. De som inte sjungit till sig en partner ännu, kämpar hest för att locka till sig någon att bygga bo med.

Igår hörde jag det där speciella lätet: "oik...oik...oik" uppe i himlen. Ovanför hustaket susar två stiliga svanar förbi mig. Svanar är så vackra med sina långa halsar! De måste vara en av de få kvarlevorna efter befjädrade dinosaurier. Jag vet inte var svanarna hade tänkt landa, för hela Erstaviken är fortfarande fryst. De är väl vana vid att det ska finnas en liten skvätt vatten för dom vid det här laget, men får nog tänka om i sin planering.

Eftersom jag har stödmatat hjortar och rådjur i år, har dessa nu baksidan av vårat hus som en "hangout". Igår kom en stor dovhjort, självaste bocken med ett ungdomsgäng i släptåg. Hans ena horn var helt av, men det andra var enormt med flera utgreningar. Han försökte komma åt fågelmaten på fågelbordet. Han stångade matbordet och hoppade upp på bakbenen och försökte sticka in huvudet på sidan och slicka åt sig fröna. När inte det funkade stångade han fågelmatbordet några gånger till och hans enda horn fastnade i fågelmatbordets tak och han drog nästan upp hela konstruktionen. Han var väldigt arg och frustrerad. Så fort de andra honorna med ungar kom emot honom, jagade han iväg dem.

Samma sak med rådjuren, rådjursbocken är extremt aggressiv mot de andra i den lilla flocken. Honorna och ettårsungarna får helt enkelt hålla sig undan. 

Igår såg jag årets första fjäril. Det var en ganska stor variant. Orangea vingar och lite svartbuskig sådär. Den vinglade iväg upp i luften. Dessutom hörde jag årets första mygga i sovrummet häromkvällen. Det är väl lite tidigt kanske. Jag vet i sjutton var den kläckts... Jag är ingen större fan av insekter, men det är ändå häftigt när de kommer tillbaka år efter år. Kan de där små rackarna överleva en vinter som den vi har haft, kan man kanske börja tro på mirakel.

När det gäller fästingarna är jag inte riktigt lika tålmodig. Ännu har de inte synts till, men det är bara en tidsfråga innan de dyker upp i katternas pälsar. 

Idag ska jag ta itu med städning av bakre verandan. Vet i inte vad för skit som man samlat på sig därute under vintern, men det behövs en rejäl städning. Bilen har jag också lovat mig själv att jag ska städa. Påsken är en riktig fejarhelg. Det finns ingen tid för eftertanke här inte. Gud och Jesus får stryka på foten och istället åker påskkvasten och fönsterputstrasor fram. Åka till Blåkulla hade ju varit trevligt - träffa tjejerna och dricka häxblandning och skräna, men istället använder vi tjejer kvastarna till att sopa verandor och trappor och annat som som måste borstas av. Det enda som påminner om religion denna helg är när Jehovas Vittne männen i mörkblå kostym dyker upp och knackar försynt på dörren. De är väldigt enträgna och kommer med tysk perfektionism var tredje helg. Så har det gjort i säkert åtta år. Inte en enda gång har de fått komma in. Vi är inte otrevliga, men vi släpper bara inte in dem. Vi har aldrig kört iväg dem, men någon undrar säkert varför vi inte bara ber dom att aldrig mer återkomma. Jag vet inte, men någonstans kan man tycka att de borde känna av läget. Typ: här är det kört. Men deras sinnen kanske inte triggas igång förrän man säger det rakt ut: VI VILL INTE ATT NI SKA KOMMA HIT FLERA GÅNGER. VI TROR INTE PÅ SAMMA SAK SOM NI OCH ÖNSKAR ATT NI KUNDE FATTA DET UTAN ATT VI MÅSTE TA TILL STORA BOKSTÄVER. Dessa Jehovastyper måste verkligen ha fått sig en konstig utbildning då inte fattar kroppsliga signaler. Inte ens den mest enträgna telefonsäljaren har samma intensiva frenesi. Det enda jag kan jämföra med är gatförsäljare i Egypten. Men inte ens dessa skulle spilla energi på de turister om de kände igen deras ansikten.

Innan Jehovasherrarna i kostym började komma, var det istället två äldre damer som stånkade sig uppför stigen mot vårat hus. Simon gick ut på farstubron bjöd dom på lite saft och började småprata med dem. Han frågade om de visste hur mycket fästingar det är härute i skärgården. Har inte fästingar också rätt att leva? Damerna såg förskräckta ut. Simon fortsatte: men fästingar är väl också Guds skapelse? Sedan hör jag honom fråga om de tror på spöken. När jag tittar ut ser Jehovasdamerna ut som om de har sett ett spöke. 

Efter detta möte kommer nu istället männen i de mörkblåa kostymerna. De är alldeles gråa i ansiktet. Jag tänker att de kanske skulle behöva lite rödvin för att få upp blodcirkulationen. Sådär grå kan man bara vara när livet har sugits ur en. Ja, jag vet - de vill oss bara väl, men det skulle säkert en fästing också säga om den kunde prata. Att komma och hänga sig på sådär om och om igen? Fästingarna kan jag förstå, men Jehovasfästingarna? De har ett och annat att lära sig...

Förmodligen får vi ta fram samma vapen som till fästingarna. Istället för en fästingpenna får vi ta fram en Jehovaspenna. Låta de skriva på sin egen avskedsansökan...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

skriver man på Dagens Industris ledarsida den 24 mars 2012.    Det beror ju på tänker jag. Om man tittar ur ett globalt perspektiv så är det ju välkänt att företag flyttar sin verksamhet till sk låglöneländer. Där de anställda har dålig arbetsmil...

Det har snart gått ett år sedan den fruktansvärda naturkatastrofen i Japan. Skadorna efter tsunamin kommer att vara kännbara för lång framtid. I Fukushima kommer skadorna efter härdsmältan i kärnkraftverket Daichi vara kännbara flera generationer fra...

Tycker det är lite konstigt att man inte har mer har uppmärksammat att man ska bygga ett kärnkraftverk i norra FInland inte mer än 20 mil från den svenska gränsen. Det läskiga i den här historien är att svenska staten är med och lånar ut pengar till ...

enligt senaste nyhetssändningen. Och det är nog tur det, för de nissarna de har presenterat istället för Juholt går ju helt bort. Jag tänker inte gå in på varför jag tycker det, men de föreslagna kandidaterna är som att hålla upp 8 svartvita foton - ...

Det är många som undrar hur en olycka av den här kalibern ska kunna inträffa på ett modernt skepp i totalt lugnt väder. Kaptenen är anhållen, men menar att det inte synts något grund på "kartan" (dvs GPS:en). Även om anledningen till olyckan inte är ...