Första gången jag såg honom trodde jag att det var en grävling. Något stort svart rörde sig under granen bakom huset. 
Snart skulle de visa sig att det var en alldeles vanlig bondkatt. Ja, vanlig och vanlig - han var så tovig och vild att han mer såg ut som en förlupen panter. De gula ögonen betraktade oss misstänksamt ifrån skogen, när vi ställde ut mat till honom på berget.

Augusti blev september och september blev oktober och plötsligt hade det blivit regnigt, blåsigt och kallt. Vi ställde fortfarande ut mat på berget varje dag, men vår panter hade ännu inte visat några tecken på att vilja komma närmare. När vi en gång försökte komma närmare honom fräste han som värsta spottkobran, reste ragg och gungade bakdelen fram och tillbaka.

Jag undrade så var han kom ifrån. Var han en övergiven sommarkatt? De förra ägarna hade inte sagt något om en katt, men de hade bara bott i huset i ett år och vi var de första ägarna som bodde året runt. Efter mycket vånda och oro för våran nya familjemedlem, bestämde vi oss för att bygga ett katthus till honom. Det fanns ingen chans att han skulle flytta in till oss i huset så vild som han var.

Vi installerade en frostvakt i hans hus och målade det grönt med vita knutar. Oktober nalkades sitt slut. Det hade blivit ordentligt kallt och snön hade redan lagt sig. En kväll när vi satt och tittade på TV, såg jag hur det automatiska ljuset tändes på baksidan. Vi ställde oss och tittade ut genom verandadörren. Jo, nog var det han alltid. Han nosade på öppningen till huset och verkade tveka, men.snart var även den långa, toviga svansen inne.

Succé! Yippie! Vi hade lyckats! Jag tror att han stannade därinne i stort sett hela vintern. På julaftonen ställde vi ut en tallrik nykokt fisk med lite gräddsås på en tallrik utanför hans hus. Han kom ut och kastade i sig maten, tittade upp åt vårat håll och försvann sedan in i sitt hus igen. Vi stod där lyckliga som nyblivna föräldrar och blev alldeles varma om hjärtat.

Idag ligger Lewis i våran säng. (Han är döpt efter min killes morfar som överlevde skyttegravarna under första världskriget!) Han är världens bästa katt. Jag trodde aldrig att han skulle bli så tam. Det är inte så att han gillar att bli lyft eller så, men vi får klappa honom (inte några andra) och man kan ligga sked med honom. (Om det nu kallas så när det är en katt.) Vi har varit hos veterinären två gånger. Han har fått kattsprutor och penicillin och är nu även kastrerad. Första gången var det en infekterad tass och då var dom tvungen att söva ner honom för att överhuvudtaget kunna närma sig honom. De andra kattägarna satt och höll sina katter så snällt i famnen och tittade förundrat på vår kattbur som rörde sig några meter på golvet innan vi ens hunnit registrera oss i kassan.

Ibland vill han vara för sig själv. Då går han in i sitt hus. Han är nog tacksam över vad vi gjort för honom. Men nog märks det att det fortfarande finns en djup misstro till människor. Med all rätta. För även om han med nöd och näppe klarat sig igenom så många kalla höstar och vintrar, har det som satt det djupaste spåret nog ändå varit att han blev övergiven.

I år har han fått ett nytt halsband i julklapp. 

Ett svart i älgskinn, med nitar och diamanter. Ett halsband för en riktig, glänsande, skinande panter. 

Första dagen på det nya året. Det känns precis som vanligt. Det vill säga ingenting nytt under stjärnorna. Samma gamla smällande igår, samma skrikande ungdomar från fester runt omkring i grannskapet. Möjligen var det lite mindre fyrverkerier i år vilket var glädjande. Nyårsafton börjar mer och mer likna grevinnan och betjänten. En exakt upprepning av ett ganska uttjatat koncept. 

Om jag tittar tillbaka på hur jag firat nyårsafton tidigare i mitt liv, måste jag erkänna att många har firats i fyllans tecken. Och i kylans tecken. När man var yngre verkade man inte tänka med hjärnan. Som jag minns det var man alltid alldeles för lättklädd för våra breddgraders iskyla och alldeles för onykter. En ungdomsgrej det där. Nu har jag blivit gammal och klok och skulle aldrig springa runt på stan i kjol och tunna strumpor. Jag har blivit tant. Nu är det mössa, sockor halsduk som gäller om jag ska någonstans.

Nuförtiden är det mina katter som är det stora orosmomentet. Så fort smällandet sätter igång blir de helt galna om man inte släpper ut dem. De vill ner under huset - ner till krypgrunden. I år började de smälla redan vid 4-tiden och då stack ena katten ut. Livrädd. Den andra var lite coolare och låg kvar i fåtöljen och slickade tassarna och reagerade på ljuden utifrån, men inte mer än så. 

Två timmar senare hade det lugnat ner sig lite grand. Tonårspacket var väl inne och åt. Jag gick ut och satte mig bredvid huset och lockade och lockade. Tillslut dök hans vita nos upp där ur ett hål. Jag lyckades ta tag i honom och ta in honom och lägga honom under sängen - han stod ut i ungefär en timme innan han desperat klöste på ytterdörren. Om det inte vore för kylan, skulle jag inte oroa mig så mycket. Katterna klarar sig utomhus i många minusgrader, men då kan de röra på sig och hålla upp värmen. När smällande tog fart igen (när huliganerna hade ätit färdigt) ville båda katterna ut. De smet som slamkrypare ner under huset igen. Smällandet tar fart igen och det ekar mot husväggen när smällarna och fyrverkerierna smäller av runt omkring. Så länge katterna är inne känner jag mig lugn, men jag vet att jag inte kan tvinga dem att vara inne om de vill ut. De ligger sedan och trycker mot en kall berggrund i timme efter timme och blir ordentligt nerfrusna. Jag oroar mig. Om man är inte är djurvän förstår man inte det här. 

När min förra katt dog, trodde jag hjärtat skulle gå sönder av sorg. Han hade hunnit bli så extremt tillgiven trots att vi hittat honom tovig och förvildad bakom det hus som vi just flyttat in i. Min mamma sa oroligt och lite förebrående; "men Anna, du verkar ha mer sorg för Lewis, än när din egen morfar gick bort!" "Ja", svarade jag, "det är nog så. Men å andra sidan sov jag inte med morfar i sängen varje natt i 10 år!!!" "Nej, så kan man ju se på det också", sa mamma, som är en klok mamma och insåg det naturliga i min sorg.  

För någon som inte kan förstå detta larv kring ett husdjur på nyårsafton, kan jag bara försöka jämföra det med alla dessa föräldrar som oroar sig för att deras barn ska dricka för mycket och ramla i en snödriva och frysa ihjäl. För mig är det lite samma sak som jag känner när katterna ligger livrädda och fryser timme efter timme i kylan. Är dessutom orolig att de ska bli så rädda att de springer iväg. 

Ett minne från förr dyker också upp i mitt huvud såhär på nyårsafton. När jag var sådär 9-10 år, vet jag att det berättades att några småkillar hade tänt på och stoppat ner "treöres-smällare" i en katts öra. Det hade givetvis exploderat bort en del av kattens hjärna. Det är sånt där jag har i bakhuvudet när jag motvilligt släpper ut katterna.

Vid tretiden i natt vaknade jag till (vilken gång i ordningen vet jag inte) och gick upp för att försökta ropa in katterna. Precis när jag gett upp hoppet var det något svart som smet vid mina ben. Rico - äntligen. 11 timmar under huset. Katten var så stirrig att ljudet när ett blad föll från en krukväxt fick honom att hoppa till. När jag tillslut fick upp honom i soffan för att klappa lite på honom hörde jag grannarna öppna ytterdörren och någon rumla ut i snön. Lite grymtanden, svärsord och en tjej som tjöt i falstett i bakgrunden och så plötsligt ännu fler smällare. Rico flög en halvmeter upp ur soffan och ville direkt ut igen. Jag tänkte låta bli att släppa ut honom denna gång i hopp om att detta var en engångsföreteelse. Smällandet upphörde. Nu var det bara Tony kvar att släppa in och sedan kanske man kunde få sova lite i lugn och ro. Det tog ungefär en halvtimme innan jag fått in Tony också. Men jag var tvungen att klä på mig jacka och stövlar och stapla ut och sätta mig på huk bredvid huset och locka ett bra tag innan även han dök upp genom den där källargluggen. 

Så. Sova. 

Klockan är nu tio i elva och jag har suttit här surfat och småskrivit i en timme nu. Snart vaknar väl kidsen upp för att bakfulla smälla upp de sista smällarna och raketerna de aldrig smällde av igår. Då börjar hela skiten om igen. Det var samma sak förra året också. Same procedure as last year...

*******************Läser en gammal TT-nyhet om att det varje år skadas 250-300 personer så illa att det behöver uppsöka akutmottagning i samband med fyrverkerier. Vi får väl se hur många avsprängda fingrar och bortsprängda ögon det blir i år.Det är konstigt att vi i Sverige tillåter fyrverkerier i den omfattning vi gör. När det gäller intag av socker på våra förskolor är vi helt rabiata och det kan t o m gå så långt att man förbjuder allt sockerintag - allt från saft till tårta. Vi får inte längre röka på restauranger och knappt längre på en busshållplats utan att någon tittar snett, men däremot tillåter vi raketer som kan smälla bort en hand, göra folk blinda, skrämma livet ur djur och ge folk hjärtattacker. Det kallar jag dubbelmoral...