Har varit på ett fantastiskt bröllop i helgen. Johan och Sofia gifte sig. Båda står mig väldigt nära. Johan har jag känt i stort sett sedan han föddes och Sofia lärde jag känna för ca sju år sedan.

Att få en bröllopsinbjudan mitt i vintern hör inte till det vanligaste. Dessutom ville brudparet att jag och Simon skulle sjunga en låt för dem i kyrkan. Det gjorde vi så gärna. Även om jag alltid blir extremt nervös i sådana där situationer. 

Låten vi skulle sjunga hade jag aldrig hört förut. Det var en låt av Bob Dylan (Tomorrow is another day) som är översatt till svenska och sjungen av många olika artister. Mest känd med Nationalteatern - Bara om min älskade väntar.

Kvällen innan bröllopet bad jag faktiskt till Gud för lite hjälp. Eftersom det snöade så fanatiskt var jag rädd att inte ens komma fram till kyrkan. Ja sa bara: hjälp mig genom dagen. Behöver jag säga att dagen flöt på som om det var en osynlig hand som stödde mig? Vi var i kyrkan på perfekt utsatt tid för att möta prästen innan. Vi brukar alltid vara sena... Visserligen hade jag glömt munspelet hemma, men tänkte att det kanske blir lika bra ändå. Jag litade på att det var helt i sin ordning.

Strömmen hade precis gått i Stora Sköndals kyrka när vi kom och hela området saknade el. Men det gjorde det hela mycket mer mysigt. Kyrkovaktmästaren hade tänt dopljus överallt. Det kändes som förr i tiden. Kyrkomusikern kunde inte spela på orgeln (den drivs ju av el) och vi fick ingen mikrofon. Kyrkoklockorna kunde inte heller ringa. Men det gjorde ingenting. Det hela blev faktiskt mycket bättre utan el. Kyrkomusikern fick spela på den stora flygeln i stället och Amazing Graze låter faktiskt bättre på piano än orgel. Prästen Annika fick klinga med en liten liten klocka (som en liten Hare Krishna klocka) istället för kyrkoklockorna och det var en väldigt äkta känsla under hela vigseln. Prästen sade bland annat i sitt tal till brudparet att vi oftare borde be Gud om hjälp lite i våra böner. Jag log lite för mig själv.

Någonstans kändes det som om Bertil, brudgummens pappa, var där i himlen och ställde till ett litet hyss för oss. Det var han som sett till att det blev strömavbrott. Ingenting skulle förvåna mig mindre. Han var nämligen sådan Bertil. Hade ofta hyss för sig.

När vi fortsatte till lokalen där vi skulle äta var det först nersläckt och mörkt. Gästerna gick och letade efter sin bordsplacering. Så plötsligt - strax innan middagen skulle serveras tändes ljusen. Det kändes som "och se där varde ljus"- Om det var Bertil som mixtrade med elen, gjorde han det bra.

Middagen förflöt med god mat och fina tal till brudparet. Som någon av bröllopsgästerna sa i sitt tal. Det är verkligen en ynnest att få bli bjuden på bröllop mitt i den här svåra tiden på året. Folk har det tufft. Det är tuffa tider. Vad känns då inte bättre än att få ha lite fest? 

Efter middag var det dags att dra vidare till nästa festboning. Ut i snöstormen och pulsa. Ur festvillan ångade det. Här var det redan full fart och klackarna i taket. Många av "gamlingarna" hade droppat av och kvar var de danssugna "lite" yngre. Jag festade på och drack nog ett glas för mycket. När mina syrror tyckte det var dags att åka, hängde jag på. De hade beställt en bil till mig också. (Simon hade åkt hem långt tidigare). När syrrornas taxi åkt stod jag där själv i iskylan och kände mig rätt övergiven. SKulle det inte komma en bil till mig också? Jag hade ju t o m bett Gud om hjälp!

Då efter visst trixande av syrrorna kom det tillslut en taxi till mig med. Efter lite småpratande med taxichauffören på vägen hem visade det sig att han var inhoppare - på samma jobb som jag! Vi var alltså kollegor! Är inte det helt otroligt! Det var dessutom hans sista körning på fem år och jag var hans sista kund!!!

Eftersom det inte var plogat på min väg bad jag honom släppa av mig vid busshållplatsen. Sista biten gick jag genom skogen. Det var mycket snö och jag föll två gånger. En vante hade jag tappat på festen så jag blev lite blöt, men nu var jag ju snart hemma...

Jag kan säga att jag stupade i säng. Helt utmattad. Men jag måste säga att bönen hade funkat. Dagen hade faktiskt flutit på hur bra som helst. Trots vissa problem som väder, strömavbrott och glömt munspel.

Vad har du gjort i helgen då?

Skottat snö! (Ja, förutom att jag har varit på ett helt fantastiskt bröllop som jag kan berätta mer om senare). 

Det har varit ett riktigt skottår i år. Jag har skottat snö så många gånger nu att jag tappat räkningen. Igår, söndag - dagen efter bröllopet kom jag på att jag ju faktiskt måste ut och skotta. Det var lättare sagt än gjort. 

Eftersom snön ligger metertjock på taket tänkte jag att jag ska få loss lite snö där. Men då behövde jag en stege. Stegen var nere i fågelvoljären på tomten - insnöad. Att ta sig ner dit är bara det ett äventyr. På en yta på ca 20 meter fanns stegen utmed någon vägg - men vilken? Jag började självklart vid fel vägg och det var inte förrän vid tredje väggen som jag hittade stegen. Jag putsade tillslut fram den som en gammal arkeolog. Spaden i plast gick givetvis av och jag fick dra fram stegen med något som liknade en båtshake. Det hela tog säkert 45 minuter. Jag var helt slut.

Nästa steg var att försöka kratta bort snö från taket. Ja, ni hörde rätt... Kratta. Det är faktiskt nu trädgårdsredskapen kommer till användning. Jag har bara kommit åt delar av taket, men hoppas på så sätt slippa att altandörren helt fastnar. (Nu får man klämma sig ut på sidan). 

Sedan gick jag vidare till att kratta runt huset. Det är faktiskt intressant hur bra det funkar att kratta snö. Det låter ju helt otroligt, men vad man gör är att man fördelar om snön lite mer jämnt. Visst bildas det snöhögar. Dom fick jag sparka undan med fötterna. Simon åkte för att köpa en ny spade på OK. De var helt slut. Spadar är hårdvaluta just nu! 

Nu har jag ivarje fall krattat en gång ner till bilen. Där nere måste man använda storskrapan. Det är lite tyngre, men där är den nödvändig. 

Under hela den här processen som pågick i 3 1/2 timme kände jag mig tillfreds. Det var ett träningspass. Eftersom jag druckit ganska mycket på bröllopet var jag bakis. Detta att vara ute i friska luften är det absolut bästa mot bakfylla! Dessutom kom jag och snön närmare varandra. Jag är fortfarande trött på snön, men kände mig konstigt nog ett med snön. (Kanske var det en bakfyllehallucination...)

Att det är snökaos i trafiken är ingenting som förvånar mig. Folk som bor inne i stan kanske inte har riktigt koll på att den här vintern är den värsta i mannaminne. De tror att allt ska fungera som vanligt. De kommer ut på morgonen från sin port och det är plogat och klart och för dom är det bara att trippa bort till tunnelbanestationen. Det är självklart att det blir störningar när det är sånt här väder. Jag skulle istället vilja tacka alla som håller på med snöröjning. De gör ett helt makalöst arbete. Samma sak gäller de som kör kollektivtrafiken. När vissa själva inte vågar ta bilen för att det är så halt - ja, då åker kamikaziebussförare ut på de mest otillgängliga vägarna runt i storstockholm. Snacka om mod!

Jag är fortfarande extremt trött på snön, men ser framför mig de där dagarna då snön äntligen ska börja droppa från taken. Då asfalten lyser svart igen. Då solen börjar kännas riktigt varm. Tills dess lär det bli flera skottningar. Jag får inte glömma att stretcha nästa gång. För gissa om jag har värk i kroppen idag. Det känns som jag har sprungit maraton.