Överhuvudtaget känns det konstigt med vår svenska blockpolitik. Alliansen berömmer sig för att ha enats om sin politik, men jag känner mig osäker. Hur många viktiga hjärtefrågor ska det kohandlas med längre fram om de får ta över makten? Samtidigt är det väl just det här som är demokrati. Valfriheten kommer göra sig alltmer påmind även inom politiken. Frågan är hur man gör med blocktänkandet då?

Maria Wetterstrand var verkligen på hugget i TV4s valdebatt igår. Kanske blir hon och Miljöpartiet en av dessa otippade kusar som drar om på slutet. Hon ger ett ärligt, eget och passionerat uttryck. När de andra partiledarna verkar ha hakat upp sig i vissa argument och uttryck, känns Maria lite som en fräsch outsider. Någon som faktiskt lever MED folket. När de pratade familjepolitik och Maria inflikade att hon "vet hur det känns", eftersom hon själv har en tvååring hemma, kändes det hela "på riktigt". Hon är fortfarande en politiker där inte fernissan har stelnat. Gillar henne! Om jag var tvungen att välja två partiledare att bjuda hem på middag, skulle det helt klart bli Maria Wetterstrand och hennes kollega Peter Eriksson. Men nu handlar ju inte valet om vilka av partiledarna som är nicast!