Det är söndag. Jag trodde stormen skulle dra in i natt, men nu verkar den komma i eftermiddag/kväll istället. Än så länge ger vinden bara stötvis ifrån sig små byar som får spadarna och stegen på kortsidan av huset att slå mot väggen. Bom, bom, bom låter det. Värre blir det nog ikväll. Då lär naturens makter slå på den stora trumman.Har precis kommit hem från Kanarieöarna, närmare bestämt Lanzarote. Det stormade lite där också i torsdags. Palmernas långa, hårda blad stod som borstar rakt ut. Dom såg ut som konstiga hårdrocksfigurer som rockade i motvind, medan havet brusade. Låga mörka moln gled snabbt förbi ön, men det kom bara några få droppar regn. Bara ett torrt saltigt blåsande över den svartkolnade vulkanön. Hemresan till Arlanda kan tydligast beskrivas som ett inferno-light. Barnfamiljer fäktades med sina barn, vällingflaskor, barnmatsburkar, blöjor och Bamsetidningar. DN låg i stora drivor mellan sätena och tomma öl- och läskburkar rullade utmed mittgången. Flygvärdinnorna klev artigt över sovande passagerares utstickande fötter och med hängande leenden delade de ut mat och drinkar. Mot slutet av resan hade deras vackra Diorunderlagskrämer börjat rinna och kladda som på glassar. Resan kröntes av lite mysig turbulens och en total kakafoni av skrikande barn och förtvivlade, tröstande föräldrar. Det var nästan vackert. Som ett modernt musikstycke av någon experminenttonsättare. Ena stunden skrek lilltjejen bredvid mig så jag trodde mitt örat skulle spricka. Hon tystnade en liten stund bara för att barnet tre rader fram skulle ta över och skrika lite högre i en annan tonart. Sådär fortsatte det unde hela inflygningen mot Arlande. Tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt. Så där satt jag med min rom och cola och skrattade så jag skakade. Kanske var det någon form av chockreaktion. Hursomhelst kändes det bra.Nu ska jag gå ut och förtöja huset vid berget så att det inte blåser bort.