Få kvinnor klarar av pressen när det gäller att ta sig till toppen. De flesta påtänkta kvinnliga statsministerkandidater tackar nej till statsministerposten. De vill inte att deras politiska karriär ska gå ut över barnen. Kanske är det också så att markservicen för en kvinna inte skulle vara lika självklar som för en man. Däremot har de flesta män som vill göra karriär ofta en god och tålmodig kvinna som förväntas att leende stå i skuggan av sin man. Alltså är det fortfarande så att kvinnor förväntas ta hand om hem, barn och man. De få som vågar satsa på att sticka ut hakan går en svår balansgång. Vi lever 2007 och jag undrar när detta ska förändras. Det kan inte vara så att nu när Sverige verkligen behöver en kvinnlig partiledare, är det omöjligt att hitta en villig. Ingen vill offra sin familj på karriärens offeraltare - något som alltså inte skulle komma på fråga för en man. Orättvist - ja det kan man väl tycka.