Ibland vaknar man på morgonen med den där känslan av att det var något fanstastiskt man drömt under natten. Det kan ta en liten stund att minnas vad drömmen bestod av. Så var det för mig i morse.

Jag skulle ut på min livs resa. Befann mig på ett oerhört stort segelfartyg. Fartyget måste varit i samma klass som Wasa-skeppet. Det var säkert 20 gastar i aktern på båten. Jag var en av dom. Vi hade alla varsin person vi skulle serva. Den killen jag skulle hjälpa var en av styrmännen. Det var som ett trägaller mellan mig och honom där han satt med ett gäng tampar. Jag skulle i stort sett bara dubbelkolla att allt han gjorde verkade ok. Vi skulle segla väldigt långt, så han behövde ju sova ibland. Då skulle jag få ta över de segel han hade hand om. Just nu satt jag bara utanför på denna träkonstruktion som liksom hängde utanför båten, högt ovanför vattenytan. Det fanns inte ens någonstans att sitta ordentligt.  Vid min sida hade jag i min tur två barn som skulle hjälpa mig. De var inte mer än 6-7 år och jag var mer rädd att dom skulle falla i än hur det skulle gå för mig. Den lilla pojken hade hängselbrallor som jag tänkte att jag kunde ta tag i om han höll på att falla överbord.

Vi låg just nu förankrade utanför en kust som kändes som någon exotiskt kustremsa utanför Australien. Eller var det kanske utanför Dover? Klipporna var säkert 20 meter höga och alldeles gråblanka och hade samma utseende som ett högt isberg i Antarktis. Det var som någon hade huggit ut klippan. Ingen växtlighet överhuvudtaget fanns på denna ogästvänliga ö. Havet brusade under mig och var alldeles turkosblått. Jag var orolig för hur jag skulle klara min uppgift, men killen jag skulle hjälpa innanför trägallret sa bara: "Det viktigaste är bara att du kollar efter grynnor och skär och gastar om du ser nåt". Jag nickade. Tänkte för mig själv hur fan ska jag se något överhuvudtaget föröver från där jag sitter... 

Det var dags att ge sig av. Jag var så otroligt spänd inför resan. Detta skulle bli mitt livs äventyr ombord på detta enorma skepp. Ankaret hissades upp. Jag kände mig otroligt entusiastisk. Nu gick det inte att vända om.