Fästingsäsongen är här. Jag tror vår tomt ligger på själva "fästingarnas svar på Hornborgasjön". Det finns nog en punkt därnere i skogen nedanför gäststugan där de små monstrena har sin håla. Dit de "går" för att para sig och planera framtida rejder. Katterna gillar att gå där också. De strövar runt därnere bland ystra långblad och ormbunkar och fästingarna måste älska detta. De hoppar säkert av glädje när katterna går förbi.

Idag har jag plockat bort fem fästingar på min katt Rico. Han är ganska rädd av sig trots att han har ett maffianamn (eller pizzabagarnamn). Men just borttagning av fästingar gillar han faktiskt. Han lägger sig på golvet och sträcker ut sig, sedan går jag igenom hela pälsen och plockar bort de där blodsugarna med en fästingpenna. Fästingarna "paketerar" jag sedan i tejp som jag bränner upp. Jag skulle vilja fota fästingarna så ni kan få se dem, men hinner inte eftersom jag snart ska ner och dammsuga bilen. Jag vet inte hur intresserad någon är egentligen att se dom. Jag tror jag tar bilderna från förra året.

Min andra katt Tony är just nu ute och flanerar. Han kommer säkert också förbi snart och vill att jag ska ta bort odjuren.

Apropå smådjur...på väg hem från jobbet igår såg jag plötsligt att en spindel förvirrat sig in i bilen. Den kom plötsligt glidande nerför en tråd rakt framför ratten. Som värsta James Bond. Den var inte så stor, så jag klarade att lugnt köra vidare genom Södra Länken. Men jag tänkte att det var tur det - att jag inte var en sån där rädd typ...

En annan dag, på väg från jobbet såg jag att det kröp en geting utanför vindrutan. Har ingen aning om hur den hamnat där, men den satt precis framför ögonen på mig. Den låg platt tryckt mot rutan, med sina små ben stretade åt alla håll för att hålla sig fast på rutan. Jag började tycka synd om den och undrade hur i h-e den hamnat på min vindruta. Den låg platt på magen med benen sträckta åt alla håll. Den stretade att hålla sig fast och antennerna låg slickade bakåt i vinddraget. Det kändes som den tittade vädjande på mig. Om man tittar på en geting lite underifrån (som jag hade förmånen att få göra från en säker plats) ser man att getingar faktiskt ler. Jag började känna mig ännu mer skyldig.

Fick för mig att jag skulle försöka rädda den. Det var galenskap, jag visste det hela tiden. Men det kändes plötsligt som det var mitt kall att rädda denna nedfrusna stackare. Jag körde på Örbyleden och tänkte att jag bara skulle klara det till kolonilotterna vid Skarpnäck. Där skulle jag släppa av min medresenär och sätta den någonstans i solen.

Getingen kämpade nu för livet. Jag tror ett av hans små ben hade lossnat. Jag satte på varmluften på rutan för att han inte skulle frysa ihjäl (dum blondin-grej) ... Men ... det var bara några hundra meter från avfarten när jag såg hur getingen plötsligt gav upp. Benen lossnade och den kastades av rutan. Jag såg framför mig hur den krossades av bilarnas hjul bakom mig.

Vad larvigt egentligen. Men jag kände så för den där lilla rackaren som verkligen slet för att hålla sig kvar på vindrutan. Det kan låta löjligt, men jag gillar inte att se getingar dö. Däremot har jag inget emot att döda myggor, fästingar och små nattfjärilar. Men sedan är det stopp. Ja, jag vet - jag äter grisar, kossor och kycklingar. Det hela går inte ihop...  Är det detta som kallas att sila myggor och svälja kameler?