Läser om de två ryska astronauterna som för att lyckas bättre med sin hemfärd är tvungna att göra en rymdpromenad för att ta bort en felande skruv på sin hemfarkost Soyuz TMA-12. Killarna är inte tränade för det utan får hjälp från jorden. Även Christer Fuglesang ska hjälpa dom att hitta rätt. Till DN berättar han;

- Den här proceduren är ingenting som de har tränat på. De måste klippa sig in i ett värmeskyddande hölje och få ut sprängbulten. Eftersom den är explosiv är det ju också lite obehagligt. Men vi har förberett det noga under de senaste tre veckorna, så det borde inte vara någon risk. Men det är något helt nytt, säger Christer Fuglesang.

Det där låter inte speciellt mysigt. Läste på Nasas hemsida att de nu är klara med promenaden, men ska ut igen och göra något jag inte riktigt förstod. Det är väl som med gamla bilar... Det är alltid något att skruva och pilla på...

Läste också på NASAs hemsida om Sally Ride, den första amerikanska kvinnan i rymden (1983 Challenger). Hittade lite om henne på Google. Det är tydligen så att hon är fruktansvärt smart, men det är väl alla som har varit ute i rymden får man förmoda. Hon har all möjlig utbildning i "svåra" ämnen som fysik och astrofysik och var tydligen en hejare på tennis när hon var yngre. Klart imponerande ivarje fall. Spejsat, kan man lugnt säga.

Låten Mustang Sally skriven av Mack Rice och inspelad av Wilson Pickett 1966, har förmodligen spelats för henne ett otal gånger...

Sally Ride på bilden nedan. 

Busstrejken fortsätter idag. Parterna är inte överens. Enligt Peter Jeppsson, vd för Bussarbetsgivarna; "Det är väldigt tråkigt att behöva konstatera att Kommunal inte är beredda att medverka till att hitta en lösning på konflikten, och att man nu åter kommer att utsätta allmänheten för de svåra påfrestningar som en strejk innebär."(DN 8/7-08)

Om man tittar på vilka krav busschaufförerna ställer, är dessa inte speciellt höga. De vill ha samma villkor som de busschaufförer som är anställda av kommunen. Det är lätt för en arbetsgivare att säga att ansvaret för konflikten enbart ligger på de strejkande. Men hallå, det finns ju en anledning till strejken. Det är inte så att chaufförerna strejkar för skojs skull. Det är nog många av dom som mår ganska dåligt just nu...

Om nu arbetsgivarna är så måna om allmänheten vore det ju faktiskt enklare för dom att säga ja till några av de viktigaste punkterna som chaufförerna har på sin konfliktlista dvs; förkortad ramtid från 13,5 till 13 timmar. Minst elva timmar dygnsvila.

Med inflationen ätandes i plånböckerna är det ju helt förståeligt att löntagare också kräver en viss kompensation för denna + löneförhöjning.

Ibland när jag sitter på bussen och tittar på en busschaufförs arbetsförhållanden tänker jag att dessa är bra mycket tuffare än en pilots. Okej... du "landar" inte bussen vid varje hållplats, men i övrigt är det ett arbete där det handlar om att ta fram färdmedlet utan att någon skadas och att personer kommer från A till B. Du har ingen autopilot du kan slå på och inte heller gå på toaletten under färd. Du har inga flygvärdinnor som kommer fram till dig med kaffe och wienerbröd. Nej, istället har du griniga passagerare, hotfulla ungdomar och kissnödiga barn.

Jag beundrar busschaufförer - manliga som kvinnliga. Man vet ju själv hur tufft det kan vara att köra i stadstrafik - och detta är i bil. Nu pratar vi istället ett "pansarskepp" som ska tas igenom igenkorkade gator i rusningstid.

Jag står fullständigt bakom deras kamp att de privatanställda chaufförerna åtminstone ska ha samma villkor som de kommunalanställda. På Kommunals hemsida skriver man:

Busstrejken är ett faktum, och det bussarbetsgivarna och Kommunal är oense om, är framför allt fyra saker.
- Elva timmars nattvila, det är en självklarhet på resten av arbetsmarknaden, och borde vara det för en bussförare också.
- Kortare tid mellan första och sista arbetstid, det som i bussbranschen kallas för ramtid. Kommunal vill att ramtiden sänks till 13 timmar.
- Samma anställningsformer i avtalet som redan finns i lagen om anställningsskydd.
- Samma löneökning som de kommunalt anställda bussförarna redan fått.
Alla fyra kraven landar på samma grund, i konkurrensneutraliteten. Det vill säga att företag på den privata sidan ska konkurrera med bättre skötta företag mot dem kommunal trafikföretagen, inte med lägre löner och sämre villkor.

Det där sista är intressant. Vissa politiker verkar ju mena att ökad konkurrens på marknaden ger mer i fickan för de anställda. Nej, detta visar tydligt på det sätt vilket de privata bolagen konkurrerar på. Sättet för företag att bli mer "effektiva?" på marknaden handlar i huvudsak om deras förmåga att dra ner på de anställdas löner. Det är på detta sätt de kan konkurrera.

Att samma sak skulle gälla för de privata vårdinstanserna inom kommunerna är något som jag misstänkt sedan länge. När kommunerna ska få mer konkurrens för att exempelvis ta hand om gamla pensionärer betyder "effektivisera" - dra ner på personal och deras löner, samt kvaliteten på maten. Kanske inte i alla fall, men är detta inte tillräckligt tydligt för att fler än jag ska se mönstret...

(Bilden plockad från evamojje.files.wordpress.com/.../bo01buss_72.gif)

Är det någon mer än jag som undrar varför det tar sådan tid att fälla den tyska kvinna för morden i Arboga. Hon verkar ju uppenbart för sjuk själv för att ha kunnat planera mordet i detalj. Intrycket är ju snarare att det har hänt på infall - i ursinne. Hur kan det då vara så svårt att hitta bevis som knyter henne till morden?

Till om med Josef Fritzl har sin kommande rättegång inbokad redan. 

Det skulle vara intressant att höra mer om vad som händer i fallet med morden i Arboga. Varför tar det sådan tid?

Läser ett inlägg i debatten om FRA-lagen i DN (28/6) av Anders Wik, fd överdirektör på FRA. Efter att ha läst hans "försvarstal" är det några saker som ringer kvar i mitt huvud såhär dagen efter. Han skriver:

"Att spana på inrikestrafik, det vill säga kommunikation mellan två parter i Sverige, har inte funnits i FRA:s inriktning och jag är övertygad om att ingen uppdragsgivare skulle våga försöka ge oss en sådan inriktning. Skulle detta ändå hända så är jag säker på att FRA har tillräcklig kraft att säga nej. Det är ju också en fråga om självbevarelsedrift. Hela FRA:s framtida existens skulle riskeras."

Och; 

"De system som FRA har och skall ha passar inte särskilt bra för en kommande svensk diktatur - om man nu tänker på sådana alternativ. FRA-systemet skulle vara felriktat och alldeles för trubbigt för att användas mot svenskar. Det finns andra elektroniska trafikövervakningssystem som passar diktaturer mycket bättre."

Detta låter inte helt övertygande, men jag tycker ändå att själva debatten är lite överdriven när det gäller FRA:s avlyssningsverksamhet. Jag tror inte någon enda själ är emot möjligheten för Sveriges stat att skydda sig från attentat och planerade terroristattacker utifrån. Ja, det skulle möjligen vara de "celler" som planerar inifrån Sverige isåfall. Vad som däremot vore ett skrämmande scenario skulle exempelvis avlyssning av bloggares trafik kunna vara. Eller utökade befogenheter att avlyssna mailtrafik mellan olika nätverk och tankesmedjor inom Sverige. I artikeln av om FRA-lagens ofarlighet säger Anders WIk att han är säker på att FRA har tillräcklig kraft att säga nej. 

Det känns inte helt förtroendeingivande. Tänk i ett framtida scenario där det i Sverige har skapats så djupa klyftor mellan militären och alliansen att lockelsen att gå in och lyssna av inrikes politisk mailtrafik kommer upp. Militären är fly förbannad på alla neddragningar Alliansens bestämt sig för att göra och ser sin själva existens hotade. Alla militärer i Sverige ska nu avskedas meddelar Reinfeldt. Vi ska gå in i Nato och bara ha några få svenska förband i Lappland kvar. Nu finns en utbrytargrupp inom militären som vill vara förberedda på vad som kommer att hända framöver - och de har en möjlighet kvar till sitt förfogande. Att lyssna av kommande planer via FRA för att kunna planera sin kupp. 

Detta kanske låter som hur larvigt som helst, men det är sånt som händer i världen. 

Samtidigt kan jag inte annat än att tycka att det är lite överdriven debatt om farligheten i att avlyssna utländsk trafik som den ser ut idag. Jag är faktiskt inte ett dugg oroad för detta.

Däremot om informationsmöjligheten skulle komma i orätta händer... Men hur stora är möjligheterna för det? Den enda nationen jag idag fortfarande känner mig lite skeptisk till är Ryssland. Det är inte ett land med helt demokratiska fri- och rättigheter. Det är ett land som delar säng med EU, men som fortfarande förföljer oliktänkande. Och ingen verkar nämnvärt bekymrad över det.

Ja, ja... vi får väl se var detta tar vägen. 

När det gäller städavdraget kritiseras Ylva Johansson, riksdagsledamot i (s), i  SVD för att hon utnyttjar detta avdrag fast hon en gång varit emot det.

Det är rätt otroligt egentligen hur man tänker när man drar upp detta som en nyhet. Om jag röstar på ett parti som vill höja skatterna, men så kommer ett annat parti till makten och sänker skatterna. Ska jag då fortsätta att betala en högre skatt själv då?

Det är larvigt att tro att vi människor ska leva som vi lär när det gäller såna här gemensamma frågor. Men det är ett typiskt moderat synsätt. Det visar bara tydligt att människor behöver styras. Vi kommer inte lyckas förändra världen en och en. Vi behöver göra saker gemensamt för att det ska bli något.

Det är inte fel att använda sig av det system som finns. Folk gör så gott dom kan. Och kan dom så gör dom. Alla står sig själv närmast. Det är därför det är så viktigt att vi har styrmål som gäller för alla. Vare sig det är miljömål eller mål för en mer jämställd värld. 

Så här skriver Hanne Kjöller om saken i DN (27/6); 

"Har de som var emot socialdemokraternas avskaffande av arvs- och gåvoskatten en moralisk skyldighet att traska iväg med en bunt pengar till skattekontoret så fort någon dött eller gett bort något värdefullt? Får den kommunalpolitiker som röstat emot bygget av en ny simhall aldrig bada där själv om beslutet ändå går igenom? Och om vi någon gång skulle få en lagstiftning om sex timmars arbetsdag, ska då vi som varit emot det sitta kvar på kontoret två timmar efter att alla andra gått hem? "

Kunde inte sagt det bättre själv...

Det är fascinerande att veta att olika personer är inne på min blogg lite nu och då. Jag har ingen aning om vilka det är, eller vad som fått dom att halka in här. Förmodligen har de sökt på något ord som råkar finnas i röran bland alla mina inlägg. När min sida laddas kanske några ner känner "åh nej - inte ännu en oväsentlig bloggare".

Eller...kanske någon råkar dimpa ner här och tycker: Fan vilken bra blogg det här va! Här ska jag gå in och läsa igen. Det senare vore ju att föredra förstås. I vilket fall har jag besökare på min blogg. Det är oerhört smickrande även om några av dessa är "bomträffare". Ännu roligare är det när någon lämnar en kommentar. Det spelar ingen roll om den är för att ge mig ris eller ros. Jag är tacksam att mina inlägg skapar någon form av känsla hos dig som läser vad jag skriver.

Att ha en blogg är lite som att ha ett rum i ett museum. Inte för att mina inlägg är döda ting, snarare att jag har ett publikt rum. Ett rum för vem som helst att stiga in i. Jag är visserligen inte där själv. Jag lämnar lite nya saker i rummet varje gång jag skriver något. Lite om mig själv. Lite om mitt liv. Men inte så mycket att folk ska se rakt in i mitt vardagsrum. För det finns en vägg mellan rummen. Mellan mitt bloggrum och mitt privata rum.

Där finns en dörr. Bakom barskåpet. Bara jag har nyckeln. Det där skåpet flyttar jag på varje gång jag ska in på min blogg och skriva. Sedan öppnar jag lönndörren med några mystiska knapptryckningar. Går in i mitt lilla museum.( Eller utställningsrum kanske jag borde kalla det.) Jag stänger dörren bakom mig. Sedan sitter jag där och tittar ut från min bloggosfär och ser på världen med små bloggögon.

Ibland när jag kommer in i mitt rum märker jag att det är väldigt dammigt där. Jag är tvungen att öppna ett fönster och titta mig runt. Om dammet lägger sig i en bloggares rum är rummet dött. Jag vill inte ha ett dött rum - även om det är som ett museum. Jag funderar på vad jag vill med mitt bloggrum. Ska jag flytta in nya galna föremål här eller ska jag bara fortsätta i samma lunk som tidigare?

Ibland blir jag stressad av mitt bloggutrymme. Det känns som ett ansvar att inte låta rummet dö. Det måste hela tiden fyllas med nya inlägg, nya tankar och insikter. Helst också en massa fina färgbilder.

Jag önskar att jag hade en blogg med prat och rörliga bilder. Nästa steg är väl att sätta en kamera i min bloggkammare och prata in mina inlägg. Men det är skönt att slippa synas. När jag skriver här ser mig ingen. Det är så jag vill ha det. Jag vill helst höras mer än synas...

Läser att Elisabet Höglund, reporter på SVT-nyheterna nu slänger in handduken. Förstår henne fullständigt. Självklart måste hon det vara frustrerarande att se så många yngre få de sorts jobb hon skulle vilja ha. Enligt min mening hade hon lugnt kunnat hålla i ett program typ Agenda. Hon skulle kunna "skjuta ner" på akutella debattämnen på samma sätt som vilken annan Lars Adaktusson, Karin Hübinette eller Lennart Ekdal. Elisabet Höglund har snarare samma typ av energi som Sverker Olofsson och är en originell personlighet.

Elisabet har nog blivit mer känd för sitt stora röda hår än för sina skarpa reportage. Men som sagt, en "Sverker Olofsson" är hon likväl. Samma energi, samma brinnande engagemang. Synd bara att inte SVT förstått det. Istället väljer man att söka efter nya tv-personligheter i programmet TV-stjärnan. Inte en enda av de tävlande matchar en Elisasbet Höglund eller en Sverker Olofsson. SVT har helt klart missat en chans här.

Istället för att verkligen verka för en "change" inom SVT, väljer man att ta in lite multikulti invandrarpersonligheter i olika program, men mest för syns skull. Tonen är ändå exakt densamma. Innehållet också. Samma förutsägbarhet. Det är same shit...

Den största förändringen inom politik och media skulle vara att ta in fler äldre damer. Vare sig det är en Hillary Clinton eller en Elisabet Höglund. Man pratar om change överallt, men det verkar bara vara tomma ord när allt kommer till kritan.