Idag gråter jag. Det är så mycket elände överallt. Och så detta mörker som lagt sig över oss som en matta. Hörde på radion i morse hur Yrsa Stenius beskrev det finska vemodet. Efter dödskjutningen på den där skolan, är Finland ett deprimerat land. En befolkningen som håller inne med känslor och inte gärna pratar så mycket. Det var redan innan ett "tystlåtet" land. Hur ska dem må nu då, undrar jag?

Inte att det finns så mycket känslor i vemodiga Norden nu när vintern närmar sig. Det är liksom inte så mycket att orda om. Kylan och mörkret är här. Det är bara att bita ihop.

Egentligen borde vi göra tvärtom. Prata mer med varandra. Vi är inte heller i Sverige så bra på det. Jag hörde även något annat inslag på radion i morse. Man diskuterade Georgien. Reporten sände från något kafe inne i staden. I bakgrunden hördes män som sjöng akapella. Det är tydligen vad dom gör när dom går på kafe. Det var otroligt vackert. Kanske är det något man ska göra istället för att shoppa så mycket. Sätta sig på något kafe i Stockholm och börja sjunga.

När jag kom hem och slår på radion igen hör jag Studio 1 diskutera miljöhotet i världen. En av de inbjudna gästerna uttrycker plötsligt starka känslor kring hur viktigt det är att vi i världen samlar oss för att rädda jorden. Det var länge sedan jag hörde sådana starka uttryck. Det kändes befriande.

En kvinna blev intervjuad angående vad hon tror om världens framtid. Hon sa att hon trodde på Gud och att han nog skulle rädda världen i slutändan. Hon var inte orolig för miljöförstörelsen, utan var lugn i sin tro.

Det kanske blir så. Att de flesta människor dör i någon utdragen form av kvävning, men så finns en liten grupp - de utvalda, Guds Barn eller nåt. Bara dem överlever. Jag vet inte om hon tänkte att hon själv tillhörde den där gruppen eller om det gällde några andra.

Nej, det är bara mer och mer skit i världen bokstavligt talat. Inte kan det kännas speciellt kul att vara ung idag och veta att framtiden består av en halvdöd planet. De unga har kanske insett det och tänker att "what the fuck, let's shop 'til we drop".

Jag hoppas att det är ljusare när man kommer till "andra sidan". Det kanske var det hon menade den där kvinnan. Att vi snart ska få se ljuset. Gud ska ta hand om oss (vi ska alltså dö).

Nej fy faan!

Håller helt med Guillou i Aftonbladet Plus där han skriver att gränsen för rattonykterhet bör höjas till 0,5 promille. Många blir hysteriska när man för detta på tal. Oftast är det folk i ens omgivning som inte ens själva kör bil som kommer med dem hårdaste anklagelserna.

Jag hörde en gång en bilförare säga att han kör bättre på en sup än nykter. När han är "nykter" håller han på med så mycket annat i bilen att han är en trafikfara. Och i ärlighetens namn, hur många gånger ser man inte vingliga förare som pratar i mobilen, eller folk som håller på att försöka byta CD medan det är ett rödlyse där framme. Eller några som sitter och pratar så intensivt med kompisen i sätet bredvid att dom inte märker att dom kör 68 km/t på 90-vägen. Det kan bli farliga inbromsningar det!

Överhuvudtaget tycker jag vi i Sverige alltsom oftast saknar sunt förnuft i alla möjliga debatter. Allt ska hårddras. Det är svart eller vitt. Har man exempelvis bestämt att man ska dra ner hur mycket socker barnen på en förskola ska få äta, blir det överdrivet hysteriskt åt andra hållet istället. Och gud nåde om man någon gång skulle få för sig att bjuda barnen på något innehållande lite socker. Då blir man betraktad som en kriminell. Som om det vore kokain man ville ge till barnen...

Man kan tycka att Sverige är ett liberalt land. Men i vissa debatter upplever jag en slags "sätta-dit-häxan-mentalitet". Jag vet inte om svenskar överlag är lite inskränkta. Danskar är en bra förebild när det gäller att vara lite coola i sin inställning till livet. Vi svenskar har lite av den tyska "allt-ska-vara-perfekt-mentaliteten". Min syrra gick en gång för rött i Hamburg. Vad hände? En äldre man ställde sig och viftade med armarna och skrek att det där faktiskt var förbjudet.

Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till en minifolkpolisstat. Ibland kan det faktiskt kännas som om vi är på väg åt det hållet. Och  inte blir det bättre när man tänker på hur informationssamhället sprider sina tentakler överallt. Små kontrollerande ögon överallt som ska döma. Och dom där ögonen, det är vi själva; det är folket. Även sånt kan bli hur fel som helst.