Mitt förhållande till tidningar är något stört. Jag har i alla år haft problem med att slänga tidningar jag inte har hunnit läsa. Detta innebär att det byggs upp högar med allsköns tidningar hemma, som jag ännu inte hunnit läsa klart.

Ibland har jag mått så dåligt över alla dessa olästa tidningar att jag tillslut helt enkelt fått ringa upp prenumerationsavdelningen och säga som det är; "Jag klarar inte pressen längre. Tidningarna gör mig galen. Detta vansinne måste sluta!" Men det hinner bara gå några månader tills längtan har vuxit sig så stark att jag är har blivit svag igen.

Så när sedan en påpasslig säljare från DN ringer upp en solig dag, med ett erbjudande till mig som trogen prenumerant, så är det kört igen. De vita veckorna är över. Nu ska brevlådan proppas fulla igen av smällfeta tidningar och brevbäraren ska svära om tidningen råkar ligga kvar när han kommer. Nu ska min läsmani än en gång få blossa upp och fingertopparna ska färgas svarta. Läständerna får växa ut igen.

Om jag tittar tillbaka på mitt förhållande till dagstidningar var dessa tidigt något av ondo.Tidningarna fullkomligt slukade mina föräldrar varje morgon. Hur kunde dessa pappersdrakar vara viktigare än verkligheten, undrade jag. De var stumma och dumma.  Dessutom tyckte jag att de såg lite löjliga ut där de satt med dessa enorma pappersstrutar som täckte deras ansikten (det var på den tiden då tidningar var dubbelt så stora som nu). Den ena med DN, den andra med SvD. Ibland sökte sig en trevande hand fram bakom denna järnpappersridå för att i blindo leta efter tekoppen på bordet eller för att ta en tugga på den där smörgåsen (ja, äta måste man ju!). Ibland mumlades det bakom tidningarna. Ett huvud stacks upp. Några kommentarer utbyttes. Sedan var de tillbaka i detta förlamande tillstånd igen. Det var omöjligt att få kontakt med någon av dem. Tidningsläsandet var deras heliga tid. Denna riutal hade något religiöst över sig. Mamma och pappa kunde lika gärna ha legat på golvet och gjort konstiga rörelser mot Mecca som jag såg det.

Jag började förvisso snart själv läsa tidningen. Inte på samma sätt som mina föräldrar, men på mitt eget sätt. När jag var i tonåren läste jag tidningen bakifrån. Det var helt enkelt roligare att börja dagen så. Några roliga serier i slutet av tidningen var mer passande till frukostmackan, än att läsa om hur folk dött i någon parasitsjukdom beskrivet i stora närbilder.

Nu sitter jag här med ett tjog med tidningar utspridda på golvet nedanför mig. Jag känner mig lite sorgsen. Så mycket att läsa - så lite tid. Jag hinner inte längre läsa igenom alla artiklar. Dessutom är det ju internet också. Det är bloggar, facebook, my space och kvällstidningarna på nätet.

Ibland kan jag sitta flera timmar en söndagseftermiddag och försöka hinna plöja igenom drösvis med tidningar. Jag känner mig som en ivrig bäver när jag tuggar i mig tidning efter tidning. När jag är klar ligger alla sönderlästa nedanför soffan - huller om buller. I min hjärna är det kortslutning. Det är mycket att ta in även för en ivrig bäver.

Själva njutningen kommer efteråt. Själva förlösningen. Att fint vika ihop de lästa tidningarna och stoppa ner dem i papperskassen för att ta dem till nästa anhalt - sopsorteringen. Åh, vilken lycka! Att veta att de där tidningarna ska återvinnas. Ny text ska hamna på dess sidor. Och jag har klarat utmaningen. Jag har läst igenom tidningarna. Det är inte längre kaos. Allt är fullkomligen i sin ordning.

(En parantes) Detta är fullkomligt bisarrt. Vem ringer hem till mig just när jag skriver denna text? Såklart att det är en säljare från DN. Jag skrattar inombords: "Jo tack, det blir bra" svarar jag. "Ett halvår till javisst". Jag  tittar ut genom fönstret. Herregud, det är ju inte ens soligt därute. Vad håller jag på med?