Följer Perssondokumentären med stort intresse. Lite känns det som att bläddra i en Hänt i veckan och det är ju aldrig fel. I det senaste avsnittet beklagar sig Persson över Pagrotsky för att han öppet gick ut och visade att han var emot EMU anslutningen.Det är just detta jag kan störa mig på när det gäller socialdemokratin - bristen på öppen dialog. Det är som om sossetoppen är rädda, rädda att tillåta sig tycka annorlunda. Alla måste bära samma uniform. Det är som om dom resonerar: Ett parti med så många sympatisörer som vi har, måste vara starka och beslutsamma utåt. Inget vel tillåts. Alla MÅSTE tycka lika. Annars kan man "skada partiet". Detta synsätt kom också fram i Perssons reflektioner kring debattklimatet. Han berättade hur det känns när man inser att motståndaren faktiskt har starkare argument än en själv. Att man ändå måste hålla masken uppe. Mycket sådant tänk personifierar Perssoneran. Alla MÅSTE vara av samma åsikt, annars får man lämna partiet. Där föredrar jag folkpartiets ödmjukare inställning. Att faktiskt ta in vad som sägs och bearbeta. Inte vara rädd för att verka otydlig eller vek. Det som folk i allmänhet anser vara folkpartiets svaga länk är enligt mig deras styrka. Tillbaka till Persson och hans Anitra. Det är ju faktiskt lite som att följa en saga. Först har vi det "riktiga kungaparet", sedan har vi "folkets kungapar" Göran och Anitra. Som fick varann tillslut. Också levde dom lyckliga i alla sina dar.