Många kan säga mycket negativt om "den nya alliansens" politik och hur det har påverkat dom personligen. Om man nu ska frångå mönstret ett tag och se det positiva i en "blandregering" som alliansen måste det bli att det finns en större spännvidd mellan åsikter och politiska ståndpunkter, än vad det gjorde och gör inom socialdemokratin. Det är i huvudsak positivt.

Det är okej att inte hålla med sina kollegor och partikamrater. Det poppar upp det ena (kan man tycka) knasiga förslaget efter det andra. Det, anser jag vara ett otroligt friskhetstecken för en demokrati. Ett klimat där frågor öppet stöts och blöts och där inte några ljumma filtar läggs på olikheter.

Att låta partirötter spränga upp med en stjälk här och där med olika åsikter är nyttigt för samhällsdebatten.

Ett exempel är Maud Olofssons inlägg i debatten om barnbidrag till alla eller till dom som verkligen behöver det är en av alla dessa stjälkar som poppar upp ur marken. Och om man tar av sig de röda eller blå solglasögonen och tittar klart på frågan, så är denna just ett tecken på vad jag menar med ett bra arbetsklimat och ett friskhetstecken inom en demokrati. Hägglunds (Kd:s) förslag om 20dagar pappaledighet efter en förlossning är en annan fråga som känns vettig. Och nu senast Kd:s Stefan Atterfalls krav på regeringen att riva upp beslutet om ränta på uppskjutna fastighetsskatter.

Bravo Alliansen! Den borgerliga regeringen är ju faktiskt en allians per definition och i en allians finns det flera allierade - (läs inte bara moderater (Borg och Reinfeldt).

Sedan kan jag visserligen tycka att olika förslag som kommer från ex folkpartister angående betygsfrågan och den om invandrarpolitiken mer känts som pekpinnar en som förslag att kunna diskutera.  Men det är som sagt en annan fråga.