Det är fascinerande att veta att olika personer är inne på min blogg lite nu och då. Jag har ingen aning om vilka det är, eller vad som fått dom att halka in här. Förmodligen har de sökt på något ord som råkar finnas i röran bland alla mina inlägg. När min sida laddas kanske några ner känner "åh nej - inte ännu en oväsentlig bloggare".

Eller...kanske någon råkar dimpa ner här och tycker: Fan vilken bra blogg det här va! Här ska jag gå in och läsa igen. Det senare vore ju att föredra förstås. I vilket fall har jag besökare på min blogg. Det är oerhört smickrande även om några av dessa är "bomträffare". Ännu roligare är det när någon lämnar en kommentar. Det spelar ingen roll om den är för att ge mig ris eller ros. Jag är tacksam att mina inlägg skapar någon form av känsla hos dig som läser vad jag skriver.

Att ha en blogg är lite som att ha ett rum i ett museum. Inte för att mina inlägg är döda ting, snarare att jag har ett publikt rum. Ett rum för vem som helst att stiga in i. Jag är visserligen inte där själv. Jag lämnar lite nya saker i rummet varje gång jag skriver något. Lite om mig själv. Lite om mitt liv. Men inte så mycket att folk ska se rakt in i mitt vardagsrum. För det finns en vägg mellan rummen. Mellan mitt bloggrum och mitt privata rum.

Där finns en dörr. Bakom barskåpet. Bara jag har nyckeln. Det där skåpet flyttar jag på varje gång jag ska in på min blogg och skriva. Sedan öppnar jag lönndörren med några mystiska knapptryckningar. Går in i mitt lilla museum.( Eller utställningsrum kanske jag borde kalla det.) Jag stänger dörren bakom mig. Sedan sitter jag där och tittar ut från min bloggosfär och ser på världen med små bloggögon.

Ibland när jag kommer in i mitt rum märker jag att det är väldigt dammigt där. Jag är tvungen att öppna ett fönster och titta mig runt. Om dammet lägger sig i en bloggares rum är rummet dött. Jag vill inte ha ett dött rum - även om det är som ett museum. Jag funderar på vad jag vill med mitt bloggrum. Ska jag flytta in nya galna föremål här eller ska jag bara fortsätta i samma lunk som tidigare?

Ibland blir jag stressad av mitt bloggutrymme. Det känns som ett ansvar att inte låta rummet dö. Det måste hela tiden fyllas med nya inlägg, nya tankar och insikter. Helst också en massa fina färgbilder.

Jag önskar att jag hade en blogg med prat och rörliga bilder. Nästa steg är väl att sätta en kamera i min bloggkammare och prata in mina inlägg. Men det är skönt att slippa synas. När jag skriver här ser mig ingen. Det är så jag vill ha det. Jag vill helst höras mer än synas...