Sitter och lyssnar på "Ring P1". Denna vecka är det pridefestival i Stockholm. En man som ringer in till programmet ondgör sig över detta spektakel och homosexuella överhuvudtaget. Tänker på hur HBTQ-personer får kämpa för sina rättigheter hela tiden. Många folk ute på mindre orter i Sverige har väldiga fördomar mot homosexuella. Inskränkta människor finns väl i storstäderna också, men där är folk mer vana vid olika kulturer och människor.

Däremot åker samma inskränkna människor på semester till San Franscisco och New York utan att bry sig om att dessa städer är öppna för alla sorters människor. Där säger de ingenting om att homosexualitet visas öppet. Där är det plötsligt exotiskt. 

Känner mig ibland mer hemma bland homosexuella än med kärnfamiljer. Det är väl för att jag inte har några barn själv. Dessutom är det mycket högre i tak när det gäller humor, kulturintressen och musiksmak i dessa kretsar. Även om jag måste säga att jag har svårt för vissa homosexuellas förkärlek för schlager. Där har de mer gemensamt med dem från landet...

Om inte ens Stockholm klarar av att vara en plats för människor från olika kulturer, människor med olika sexuell läggning, människor som är annorlunda än dig själv - ja, då har Sverige själsligen krympt ihop till en amöba - en utdöende stjärna. Precis som demokratin Norge i förra veckan höll på att slockna som en utdöende stjärna. 

Ett tecken på hur demokratin i ett land mår, skulle kunna vara att titta på hur landet klarar av att vara även en hemstad för HBTQ-personer. Och vi i Stockholm borde sträcka på oss av stolthet att Pride-festivalen går av stapeln just här.