Fysikern Stephen Hawking menar att det nog med allra största sannolikhet finns liv i rymden och att vi i rimlighetens namn borde göra så lite väsen av oss som möjligt. Han jämförde vad rymdvarelser skulle kunna göra mot oss med vad vi själva gjort mot urinvånarna i historian. Hur vi exploaterat dem. 

Skillnaden får man väl säga är att vi inte är som urinvånarna. Vi håller själva på att förstöra den jord vi lever på. Vi är alltså inte att jämföra med några urinvånare. Om ett gäng rymdvarelser tog sig ner på vår planet, är det kanske lika bra att de tar och gör slut på oss. VI är ju inte mer än en ohyra på vår planet. 

Känner en tjej som på fullaste allvar tror att vår jord - Moder Jord - har en egen intelligens. Att hon kommer att försöka göra sig av med de på jorden som skadar henne - dvs oss. Att hon helt enkelt försöker rensa bort det som inte är bra för henne genom att skapa naturkatastrofer som tar livet av oss.

Ja, isåfall kan vi ju räkna våra dagar. Vi måste ju fullkomligt driva henne till vansinne.Vi är som skabb på hennes kropp. Som loppor och fästingar som kliar. Om jorden har en intelligens är det bäst att hon gör något snart.

Drömde extrema mardrömmar inatt. Jag och syrran var på semester på någon varm och het resort som kändes som Afrikas västkust.  Vi är ute och går på stranden när plötsligt en jättelik farkost kommer närmare och närmare. Den verkar runda oss och fortsätter sedan upp utmed kusten till nästa land. Lite längre fram ser vi att den släpper en bomb som ser ut som ett stort ägg. Jag inser att vår tid är kommen. 

VI skriker och kastar oss ner på marken. Jag håller upp händerna över huvudet och väntar på att stekas ihjäl av någon form av tryckvåg. Jag tänker; "nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag... Undrar hur det känns att brännas ihjäl..." Men jag dör aldrig. Syrran och jag reser oss upp, tittar på varandra och inser att det var ännu värre. Det var en radioaktiv bomb.

I nästa sekvens av drömmen är jag gift med en man som ser asiatisk ut och som jag misstänker vara en självmordsbombare. Vi bor i ett otroligt stort och fint diplomatliknande hus och håller på att renovera. Jag sitter och målar dörrarna i huset vita när han kommer till mig och berättar att han ska åka iväg med sin polare (till samma ställe som jag var på i förra drömmen i ett land som började på S). Jag skäller på honom för att han ska resa dit. Jag vet att han håller på med saboterande verksamhet mot det landet och jag skäller på honom för att jag inte gillar att han träffar prostituerade. Då säger han att det är hans rätt att ha många kvinnor. Jag har inte rätt att opponera mig mot honom. 

Äntligen morgon... Eller? Tittar ut genom förnstret och ser bara en gråmulen himmel. Slår på datorn för att uppdatera mig på nyheterna. Läser om oljekatastrofen i USA - vilken tragedi. Jag bara bryter ihop och börjar gråta. Tänk alla stackars djur i Floridas våtmarker. Alla fåglar som inte kan skydda sig mot oljan. Bryter ihop igen. Tårarna bara rinner. Äntligen morgon - jag vet inte vilket som är värst. Min mardröm eller verkligheten. Min dröm ter sig ganska oskyldig efter vad jag läser om oljekatastrofen. Verkligheten verkar just nu överträffa mina värsta farhågor. 

Att Alliansen kör stenhårt med att försöka smutskasta Sahlin genom att kasta choklad i ansiktet på henne är så patetiskt. Och det är klart att det är genomtänkt. Det är bara att kolla på de olika mail som går runt som gör totalnarr av Mona Sahlins förmåga att ta hand om ett lands ekonomi. (Om jag hittar mailet jag såg ska jag lägga ut det). 

Jag säger såhär - hellre Toblerone till de fattiga, än svångremspolitik. Att Alliansen kör stenhårt på sådana här påhopp är bara så under någons värdighet. Det är inte ens kul och det kommer skada Alliansen.

Nä, jag lovar att moderaterna har någon anställd att smyga på ex Maria Wetterstrand för att försöka avslöja något negativt om henne (typ att hon köper ost som inte är ekologisk eller något liknande). Sedan kommer de göra någon stor grej av det precis innan valet. Eller om hon använder "fel" färdmedel. Oj, oj, det kommer försöka göra slarvsylta av henne om de kan.

Som någon statsvetare sa; det här valet kommer att bli ett skitigt val.

Det kanske det gör, men det är vad folk vill ha. Att rojalistiska föreningen inte tycker att allmänheten ska lägga sig i om Jonas är otrogen mot prinsessan utan istället låta dem själva sköta dessa angelägenheter enskilt säger jag bara - bläh. Det är väl jättebra att pressen från allmänheten blir så stor att Madeleine inte "kan" ta tillbaka Jonas. När till och med tjejen som han varit otrogen med stiger fram och berättar att de har "haft en mysig natt ihop" blir det svårt för Jonas att övertyga Madeleine om att det "aldrig hände något".

De rojalistiska vännerna ska vara media tacksam. Om de hade skött detta "enskilt" kanske Jonas hade kommit undan med en massa dunster och lögner och Madeleine kanske fortfarande varit tillsammans med honom. Nu slipper hon ivarje fall honom i framtiden och har möjlighet att träffa någon annan som förhoppningsvis får henne att må bättre. 

Det är så vanligt att man säger att familjeangelägenheter ska skötas inom familjens lyckta dörrar. Polisen som kommer till hemmet där kvinnan blir slagen, drar sig tillbaka och sammanfattar händelsen som familjeangelägenhet - ivärsta fall är hon död med barn och allt och då kallar man det "tragisk familjehändelse".

Det är så förtrycket kan fortsätta. Det är bara att titta på den stackars österrikiska Elisabeth Fritzl som levde instängd i en källare i 24 år. Folk vågade inte reagera, fast vissa hade sina misstankar. Att man inte ska lägga sig i enskilda familjeangelägenheter skapar bara en massa skit. Det är bara kristdemokraterna som fortfarande kämpar med näbbar och klor för denna sjuka sed. 

Nu går ju inte Jonas otrohet att jämföra med att vara inlåst i en källare i 24 år. Men det visar i varje fall på ett samhälles oskrivna regler, där lagar (skrivna och oskrivna) borde stanna vid familjens ytterdörr.  

Varför inte ändra på det?

Det är verkligen härligt att våren nu äntligen är här. Snön har saktmodigt smält undan för att lämna plats till fuktiga mossbäddar. Det ljusgröna i gräsmattan är verkligen ljusgrönt. Riktig klorofyllvarning där!

Fåglarna har också hakat på vårtrenden. Koltrastarna sätter igång och värmer upp struparna vid halvfemtiden. De som inte sjungit till sig en partner ännu, kämpar hest för att locka till sig någon att bygga bo med.

Igår hörde jag det där speciella lätet: "oik...oik...oik" uppe i himlen. Ovanför hustaket susar två stiliga svanar förbi mig. Svanar är så vackra med sina långa halsar! De måste vara en av de få kvarlevorna efter befjädrade dinosaurier. Jag vet inte var svanarna hade tänkt landa, för hela Erstaviken är fortfarande fryst. De är väl vana vid att det ska finnas en liten skvätt vatten för dom vid det här laget, men får nog tänka om i sin planering.

Eftersom jag har stödmatat hjortar och rådjur i år, har dessa nu baksidan av vårat hus som en "hangout". Igår kom en stor dovhjort, självaste bocken med ett ungdomsgäng i släptåg. Hans ena horn var helt av, men det andra var enormt med flera utgreningar. Han försökte komma åt fågelmaten på fågelbordet. Han stångade matbordet och hoppade upp på bakbenen och försökte sticka in huvudet på sidan och slicka åt sig fröna. När inte det funkade stångade han fågelmatbordet några gånger till och hans enda horn fastnade i fågelmatbordets tak och han drog nästan upp hela konstruktionen. Han var väldigt arg och frustrerad. Så fort de andra honorna med ungar kom emot honom, jagade han iväg dem.

Samma sak med rådjuren, rådjursbocken är extremt aggressiv mot de andra i den lilla flocken. Honorna och ettårsungarna får helt enkelt hålla sig undan. 

Igår såg jag årets första fjäril. Det var en ganska stor variant. Orangea vingar och lite svartbuskig sådär. Den vinglade iväg upp i luften. Dessutom hörde jag årets första mygga i sovrummet häromkvällen. Det är väl lite tidigt kanske. Jag vet i sjutton var den kläckts... Jag är ingen större fan av insekter, men det är ändå häftigt när de kommer tillbaka år efter år. Kan de där små rackarna överleva en vinter som den vi har haft, kan man kanske börja tro på mirakel.

När det gäller fästingarna är jag inte riktigt lika tålmodig. Ännu har de inte synts till, men det är bara en tidsfråga innan de dyker upp i katternas pälsar. 

Idag ska jag ta itu med städning av bakre verandan. Vet i inte vad för skit som man samlat på sig därute under vintern, men det behövs en rejäl städning. Bilen har jag också lovat mig själv att jag ska städa. Påsken är en riktig fejarhelg. Det finns ingen tid för eftertanke här inte. Gud och Jesus får stryka på foten och istället åker påskkvasten och fönsterputstrasor fram. Åka till Blåkulla hade ju varit trevligt - träffa tjejerna och dricka häxblandning och skräna, men istället använder vi tjejer kvastarna till att sopa verandor och trappor och annat som som måste borstas av. Det enda som påminner om religion denna helg är när Jehovas Vittne männen i mörkblå kostym dyker upp och knackar försynt på dörren. De är väldigt enträgna och kommer med tysk perfektionism var tredje helg. Så har det gjort i säkert åtta år. Inte en enda gång har de fått komma in. Vi är inte otrevliga, men vi släpper bara inte in dem. Vi har aldrig kört iväg dem, men någon undrar säkert varför vi inte bara ber dom att aldrig mer återkomma. Jag vet inte, men någonstans kan man tycka att de borde känna av läget. Typ: här är det kört. Men deras sinnen kanske inte triggas igång förrän man säger det rakt ut: VI VILL INTE ATT NI SKA KOMMA HIT FLERA GÅNGER. VI TROR INTE PÅ SAMMA SAK SOM NI OCH ÖNSKAR ATT NI KUNDE FATTA DET UTAN ATT VI MÅSTE TA TILL STORA BOKSTÄVER. Dessa Jehovastyper måste verkligen ha fått sig en konstig utbildning då inte fattar kroppsliga signaler. Inte ens den mest enträgna telefonsäljaren har samma intensiva frenesi. Det enda jag kan jämföra med är gatförsäljare i Egypten. Men inte ens dessa skulle spilla energi på de turister om de kände igen deras ansikten.

Innan Jehovasherrarna i kostym började komma, var det istället två äldre damer som stånkade sig uppför stigen mot vårat hus. Simon gick ut på farstubron bjöd dom på lite saft och började småprata med dem. Han frågade om de visste hur mycket fästingar det är härute i skärgården. Har inte fästingar också rätt att leva? Damerna såg förskräckta ut. Simon fortsatte: men fästingar är väl också Guds skapelse? Sedan hör jag honom fråga om de tror på spöken. När jag tittar ut ser Jehovasdamerna ut som om de har sett ett spöke. 

Efter detta möte kommer nu istället männen i de mörkblåa kostymerna. De är alldeles gråa i ansiktet. Jag tänker att de kanske skulle behöva lite rödvin för att få upp blodcirkulationen. Sådär grå kan man bara vara när livet har sugits ur en. Ja, jag vet - de vill oss bara väl, men det skulle säkert en fästing också säga om den kunde prata. Att komma och hänga sig på sådär om och om igen? Fästingarna kan jag förstå, men Jehovasfästingarna? De har ett och annat att lära sig...

Förmodligen får vi ta fram samma vapen som till fästingarna. Istället för en fästingpenna får vi ta fram en Jehovaspenna. Låta de skriva på sin egen avskedsansökan...

    Spelade en gång i tiden gitarr i ett tjejband som hette Ladyland. Detta var för länge sedan. Det var en av de bästa tiderna i mitt liv och för den upplevelsen det gav mig är jag evigt tacksam. Om jag inte hade träffat tjejerna i bandet (som jag fortfarande umgås med) hade mitt liv varit flera snäpp fattigare. Inte för att vi gjorde stora pengar, utan för att vi hade så kul ihop.  Idag vet jag att vi alla är vänner för livet. Att som tjejer spela ihop som vi gjorde, har jag förstått såhär i efterhand, är ganska ovanligt. Och att hålla ihop så länge som vi gjort idag - ännu mer ovanligt.

Fick en länk av en kompis Danne som också lirar gitarr och som är tillsammans med trummisen Anette. Den platta vi spelade in i slutet på 80-talet säljs på Tradera och i produktbeskrivningen står Vixen och Lita Ford. Ett glamrockband från 80-90-talet. Ha, vår musik låter mer som ett snällt lamm i jämförelse...

http://www.tradera.com/Ladyland-In-Phase-svensk-tjejhardrock-vixen-lita-ford-auktion_340452_109558696

Men, men... att någon försöker sälja vår platta på Tradera ser jag som ganska komiskt. Jag menar... att någon alls försöker sälja den menar jag...

För en svensk synes den upprördhet rondellhunden Mohammed ha skapat helt overklig och ofattbar. Eftersom de flesta svenskar inte brinner så i själ och hjärta för någon religion (eller för något överhuvudtaget för den delen) är det så svårt för oss att förstå den ilska som detta har väckt i den muslimska världen. Vi förstår det helt enkelt inte. Jag undrar: finns det något en svensk skulle uppröras över på samma sätt? När känner sig en svensk kränkt egentligen? Är det när man inte kommer fram för att rösta på sin kandidat i Melodifestivalen? Eller när inte datorhelvetet fungerar. 

Lyssnade på Ring P1 igår morse. En ung muslimsk kille förklarade för den kvinnliga programledaren om vad som gäller med orena djur och att det är helt fel att avbilda Mohammed. Sättet han gjorde det på upplevde ivarje fall jag som "von oben". Jag kände mig lite kränkt å programledarens vägnar när han förklarade för henne "vad som faktiskt gäller". För vem då?

Sverige är kanske inte världens bästa land att leva i längre, men nog är det ta mig faan bra. Många invandrare har ju kommit hit just för att de annars riskerar att mördas av sina egna stater. Om dessa invandrare har synpunkter på vår yttrandefrihet tycker jag de borde tänka efter en gång till. Det kanske är just på grund av denna de lever idag.

Det är svårt att göra sin röst hörd om man är ett pytteland som Sverige, men jag tycker ändå det är viktigt att försvara yttrandefriheten. Eller som Voltair uttryckte det; “jag ogillar vad du säger, men jag kommer till min död att försvara din rätt att säga det”. Frågan är om vi verkligen vill gå så långt som "till vår död" för att försvara rondelhunden Mohammed? Jag tror många svenskar är för fega för det. Och... det gäller ju att välja sin strider. Att försvara sin rätt att avbilda Mohammed som en rondellhund är kanske inte lika viktigt som att exempelvis kämpa för mänskliga rättigheter, människors lika värde och rätten att uttrycka sina åsikter. Vare sig du är kvinna eller man, muslim eller svensk.

/Anna

-Vem fan har förresten avbildat mig som polis!?

Mitt nya ordspråk... "att vara snäll skjuter ingen hare". Nä, det ska gudarna veta. Se bara vad som hände med Jesus som gick omkring och var snäll och lovprisade världen - han blev uppspikad på ett kors. Nja, riktigt så illa är det ju nu inte för mig bara för att jag inte fick lönepåslag. Däremot är det irriterande. 

Vaknade för en halvtimme sedan av att en av katterna ville in. Plötsligt flög det över mig en molande känsla av olust. Samma sorts känsla som när någon har anklagat dig för något du inte gjort. Det liksom brände och stramade i halsen av tillbakahållen ilska.

Än en gång har jag fallit till föga. Vart tog de där pengarna vägen som min förra chef lovade mig? Det känns som om jag inte stod på mig. Jag har fallit till föga ännu en gång. Låter mig invaggas i tron att jag inte är värd lika mycket som andra. På marknaden. I ett kapitalistiskt system där det gäller att sälja sig själv som om man vore en köttbit på stritan. 

Min styrka är inte löneförhandlingar. Jag skulle vilja sträcka mig ännu längre och säga - situationer där jag ska marknadsföra mig själv är inte riktigt min grej. Att däremot förklara hur bra andra är tycker jag är lättare. 

Det som irriterar mig är att jag mäts utifrån en måttstock som är fyrkantig. Det är det enda verktyget som används för lönesättning och också det enda jag inte kan ifrågasätta. Ja, i ärlighetens namn nådde jag inte upp till försäljningsresultatet förra året. Däremot vet jag att jag räddade många kunder från att hoppa av skutan genom att bygga upp en relation med dem. Jag använde min erfarenhet, min empati och de mjuka värdena jag är bra på. Men hur mäter man "mjuka värden"? (Jag ska inte säga var jag jobbar, för att jag har lärt mig att man inte ska mixa blogg och jobb). 

Men lek med tanken att jag jobbade på en klädaffär - säg en liten boutique. Så fort en kund kommer in i butiken har din arbetsgivare lärt dig att du läsa av kunden. Hur är han klädd? Har han pengar? Hur mycket tid ska jag lägga ner på honom? Jag gör precis som min chef har sagt och går fram och frågar om kunden behöver hjälp. Han ler och säger "nej tack". Du fortsätter i cirklar runt honom och böjer dig framför honom med en vacker skjorta i siden som du smekande håller över armen medan du säger; "Denna har vi precis fått in från orienten" - "Bästa kvaliteten...Skulle passa dig utmärkt min herre - en vacker skjorta till en vacker herre". Om mannen verkligen kände att han behövde en skjorta från orienten, provade den och det visade sig att den satt perfekt... ja, då skulle jag vara nöjd med min insats och säkert min arbetsgivare med, men om mannen kränger på sig skjortan, det visar sig att den sitter halvtasktigt och är alldeles för dyr för hans plånbok men att jag ihärdigt lovprisar den överviktige mannen att skjortan sitter "perfekt" och övertalar honom att köpa den - har jag då gjort affären en tjänst? I längden? 

Jag vet att jag är en idealist, men jag vill gärna tro på ärlighet och snällhet. Moral och etik ligger högt på min lista. Men jag vet också att jag för en kamp på fel slagfält. Det är inte dessa värden som premieras på marknaden. Att tro det är lika korkat som att tro att världen är befriad från djuriska instinkter. Jag påminner mig om en barndomsanektot min morfar brukade berätta för mig. Jag hade precis lärt mig  prata. Han hade frågat mig vad jag skulle göra om jag mötte en orm? Jag hade svarat; "Hej orm! Om jag får klappa på dig får du klappa på mig!" Ja, tjena! Det känns som om jag fortfarande är där. Lika jävla korkad! Jag har tamejfan inte växt upp. 

Detta visar också prov på hur fel ute jag är. Bara detta i sig gör ju att jag självklart inte ska ha något lönepåslag. Hur dum får man egentligen vara? Ha, tro på mjuka världen. "Vor är du uppväxt bruden? I en gated community ella?" 

Jag vet inte om det är jag som är en cirkel instängd i en fyrkant? Eller är det jag som är fyrkanten?  Jag får väl klippa ett av strecken i denna inlåsning och ringla iväg vidare i världen - med gifttänder denna gång. Nya visioner - nya mål.