Hur kan någon uppröras över att Motormännens riksförbund har satt ut kors utmed vägar där det hänt många olyckor? Det är mig helt ofattbart att man från Vägverkets sida inte kan tillåta detta. Är detta inte det mest ultimata sättet att få folk att sakta ner farten. Sätt ut lite röda kors så folk verkligen fattar att "här är en farlig vägsträcka".

Vägkors har faktiskt räddat mitt liv en gång. Men det var i Grekland. Vi kom åkande på motorcykeln vi hyrt samma dag, jag och min kille. Jag satt bakpå, min kille körde. Det var stekhett och asfalten var geggig som kola och vi var trötta och hungriga.

Vi letade efter en plats att stanna och äta på. Men vi hade kommit långt från staden och inga mysig tavernor syntes så långt ögat nådde. Ingenting, bara den olivgröna torra, karga grekiska naturen som susade förbi. Det var vackert. Det var bländande vackert. Vi var högt uppe och såg havet glittra nedanför oss. Eftersom vi vaknat sent hade vi hoppat över frukost och nu var vi ordentligt hungriga och det hade redan hunnit bli eftermiddag. Det var den där tiden när det är så varmt att affärsägarna drar ner sina jalusier.

Det hade varit 32 grader i flera dagar berättade reseledaren när vi kommit och nog var det värmebölja alltid. Grekland i augusti är ingen lek. Jag fullkomligt rann av svett. Mitt blodsocker var nere i fötterna och jag var grinig och sur. Kurva efter kurva tog vi och tänkte nog samma tanke: snart kommer vi till något mysigt ställe där vi kan stanna, snart kommer vi till... Men efter varje kurva var det tomt. Ingenstans såg vi några restauranger eller affärer. Vi var helt ensamma på vägen. Asfalten ångade av värme.

Då plötsligt såg jag det första korset. Det var byggt som ett litet minikapell. Med plats för en liten lykta och personens namn. Jag hann bara se det snabbt i vitögat. Jag skrek till min kille: "ett kors!!!"

Han hörde inte så bra eftersom vi hade hjälmarna på, men det kändes som om han saktade ner lite. "Kör långsammare" skrek jag och kramade om honom allt hårdare. Jag hörde hur han växlade ner. Snart började vägen svänga ner åt vänster. Då såg jag det andra korset och hönsnät som någon satt upp. Jag hann tänka: vi kommer att dö. Jag skrek igen: "KÖR LÅNGSAMMARE!" Jag hann knappt uttala orden innan allt hände som i slow-motion.

Vi försökte bromsa. Vägen nerför var mycket brantare än vi kunnat förutspå. Det låg löst grus ovanpå asfalten och vi slirade ordentligt. När det inte hjälpte med fotbromsen, drog han i handbromsen och hela framhjulet vek sig under oss. Vi hamnade under motorcykeln och kanade nerför den branta vägen på den stekheta asfalten. Jag hann tänka att: "nu dör jag...".

Vi låg, kändes det som, i evigheter på vägbanan. Framhjulet snurrade fortfarande, men i övrigt var det alldeles tyst och stilla. Bara syrsorna som spelade och solen som gassade. Jag tog av mig hjälmen och gick bort utmed vägen som i trans. Min kille släpade undan moppen från vägen. Han var helt genomblodig på ena sidan. I ansiktet, på benen - överallt rann det blod. Jag visste att jag blödde själv. Jag klarade inte att titta. Det konstiga var att jag inte hade ont, fastän jag haltade. Det var som om kroppen hade bedövat sig själv. Jag vet att jag borde skrikit rakt ut för jag hade bränt vaden ordentligt på förgasaren. Det ringde i öronen. Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag tänkte: "nu spyr jag nu svimmar jag". Men det gjorde jag inte. Hela livet stod alldeles stilla. Jag började skaka och frysa och gråta omvartannat. Plötsligt hördes röster på grekiska uppifrån berget. Bakom olivträden gömde sig en terass. På den stod ett äldre par och skrek. "Are you OK?" försökte dom på bruten engelska. "Yes" skrek jag tillbaka.

När vi kom till lasarettet i staden fick vi världens utskällning av den kvinnliga läkaren. Hon sa att vi inte borde åkt mitt på eftermiddagen när det var som varmast, asfalten är livsfarlig. Då ska man inte vara ute på de grekiska vägarna, sa hon. Två döda per år i mc-olyckor, fortsatte hon mala medan hon plockade stenarna ur våra sår... I år har det ännu inte varit några. Det kunde varit ni, sa hon. Det kunde varit ni, upprepade hon.

Eftersom det här var andra dagen på vår semester var resten av veckan ett klart bottennapp. Vi kunde inte vara i solen och inte i vattnet för det sved för mycket av saltet.

Samma kväll som vi hade haft olyckan tändes neonkorset på kyrkans torn. Det hade bara lyst på halvstyrka kvällen när vi kom. Nu hade någon varit uppe och skruvat i en ny glödlampa i höger kors. Jag rös. Jag kunde varit död, men jag hade fått en till chans, så kändes det.

Hade vi kört snabbare hade vi helt säkert kört rakt över stupet. Och då hade vi bara varit några siffror i statistiken. Vi hade varit dom där två som dör varje år i mc-olyckor i Grekland. Kanske var det vägkorsen som hjälpte oss. Kanske kan dom svenska vägkorsen hjälpa några. Ta för guds skull inte bort dom då!