Han kommer varje dag. Ligger och sover bakom gäststugan. Äter upp mina tulpaner, mina vackra blommor som jag planterade förra året. Jag har försökt med det ena och det andra för att stoppa honom från mina allra käraste perenner. Ingenting hjälper. Nu inser jag att den vackraste blomman i min trädgård ju faktiskt är han...

Utsläppen av koldioxid ökar och tror någon att vi människor själva ska kunna ändra på det lär vi snart hamna i en miljökatastrofåtervändsgränd. Det går inte att säga att "utsläppen av växthusgaser ska minska" och sedan lämna det till människor själva att ta hand om. Det måste helt enkelt svida såpass när vi förstör våran jord, att vi låter bli. Det är absurt att vi ska kunna vända denna utveckling genom individuella ageranden. Nej, det behövs riktlinjer uppifrån. Att tro att vi själva ska göra skillnaden är som att ställa en alkoholist framför flaskan och säga; "drick inte". Vi kanske kan stå emot några gånger, men så kommer den där möjligheten att åka på semester till Thailand och så "faller vi dit".

Men eftersom själva basen för våra liv är ett utarmande av jorden kommer det bli svårt. Vi människor är genom vår blotta existens en liten miljökatastrof. Allt från födseln. Bara man tänker på hur många blöjor som används per dag per bebis blir man ju mörkrädd.

Att vända miljöförstöringen på jorden är precis som beskrivs i media; som att försöka vända en atlantångare. Hela vårt industrialiserade samhälle bygger på konsumtion. Hur i helvete kan då någon förvänta sig annat än disaster?

Hur många av oss är verkligen intresserade av att stoppa utvecklingen? Handen på hjärtat? Jag tror vi människor är alldeles för giriga och egotrippade för att "orka" bry oss om att våra kommande arvingar kommer få ett helvete på jorden. Men... har vi tur kanske det går snabbare för människan att adaptera til rådande omständigheter. Om några generationer har vi självklart utvecklat ödleskinn och gälar. Vi får väl hålla tummarna för det.