Jag var på Gillian Welch igår på Chinateatern. Det vara makalöst bra. Egentligen är jag inget utpräglat Gillian Welch-fan, men när jag hörde hennes låtar för första gången för bara något år sedan, blev jag hänryckt. Det är ett väldigt speciellt sound hon och hennes musikpartner David Rawling frambringar bara genom gitarr och sång.

Under de tre första låtarna satt jag och bölade. Jo faktiskt! Ja... inte direkt hulkade, men jag kände att tårarna bara rann av sig själv. Märkte efter en stund att det inte bara var mina tårar som rann. Flera stycken i bänkraderna runtom mig, satt och torkade tårarna under glasögon och mascara.

En amerikansk journalist har beskrivit Gillian Welch låtar som "soothing" (sv översättn. lindrande, lugnande) och det är tycker jag en väldigt bra beskrivning. Det är som om vibrationerna från musiken kryper under skinnet på dig. Det är något med vibrationerna från tonerna. Det går inte att värja sig från dom. Dom är avväpnande... och berör.

Publiken bestod av en blandad skara fåglar. En hel del "Costellomän" i halmhattar, några intellektuella punk- och hippietyper, musiktyper och några äldre herrar och damer. De flesta närvarande verkade dock vara musiknördar och gitarrfreaks i största allmänhet. (Jag tyckte jag såg Lisa Ekdahl och Marit Bergman och det var ju isåfall helt i sin ordning).

Jag var lite nervös innan å "bandets" vägnar, men det behövde jag inte vara. De var lugna och behärskade och när de väl satt igång och spelade andades jag ut. Vilka proffs!

Paret Welch - Rawlings kompletterar varandra perfekt. Det finns visserligen en sorts dissonans i deras tonspråk med varandra, men det är just denna som gör deras sound så unikt. Det uppstår annorlunda toner när de spelar tillsammans. Det är som om att man hör ovanligt många "fantomtoner" i deras musik.

Tänk att två så smala saker där på scenen kan frambringa så mycket fantastiska toner, satt jag och tänkte där i bänkraden, och ville helst av allt bara hoppa upp bredvid dom och sjunga med: spela bas, spela gitarr, spela trummor och ägg - allt på en gång. Men det behövdes inget mer (och det hade ju varit fullständigt galet om jag hoppade upp där med marackas i fickan och börjat spela). Nej, dom är helt enkelt fulländade i sin enkelhet. Rawlings spelar visserligen lite småfel då och då, men det är det som gör det så bra. Det verkar som om han utforskar lite mer i sina solon hela tiden. Hans körer är som änglar som sjunger till dig och han känns överhuvudtaget otroligt utlämnande och sårbar. Det som väl det som gör deras musik så vacker. Det är väl det där utlämnande draget som får mig att gråta.

Efter en bit in i den två timmar långa konserten började jag fantisera kring deras liv tillsammans. Vad gör dom efter spelningen? Sitter dom alldeles ensamma i en hotelllobby och surplar på varsin öl? Orkar dom ha sex? Efter att ha läst deras tourmanager inser man ju att dom har ett ganska tufft schema. Hon såg så bräcklig ut Gillian. Hennes armar är smala som chickenwings. Så där satt jag också och tänkte på att behövde lite mat i sig och att jag skulle vilja toppa håret på dom båda... Bara litegrand - på de mest frizziga ställena.

Jag var "over the moon" med konserten. Det kändes som att uppleva en gospelspelning utan att själv få sjunga med. Inte negativt, men det kändes som om hela kroppen vibrerade ändå.

Så, tack Gillian och David för att ni fick mig att grina lite, det behövde jag...

Innan konserten:

Eftersom jag beställt en "Bentolåda" på Berns innan, gick således min kille och jag dit. Döm om vår förvåning när HON satt vid ett bord bara några meter bort. Gillian Welch i krokodilgrön läderjacka och David Rawling med intellektoglasögon också deras alltiallokille. Bara sådär.

Vi fick deras autografer och de berättade att de skulle köra två set och var hade inte så jättebråttom att börja prick åtta. De sa att "people like to chill out a little before".

Harry Burns, den legendariska irländska musikarrangören, dök också upp därinne på Berns. Han är sååå cool Harry! Vilket genidrag att ta hit Gillian! Hon är egentligen alldeles för stor för China. Att ha fått höra henne framträda där känns som en ynnest!