Lagen om strandskyddet finns i Miljöbalkens 7 kap. 13-18 §§ och kan sammanfattas ha två syften; att trygga förutsättningen för allmänhetens tillgång till stranden och att bevara goda livsvillkort för djur och växtlivet på land och i vatten.

I vanliga fall gäller strandskyddet 100 meter från där vattnet står i normalfallet. På Gotland gäller på vissa naturkänsliga ställen upp till 300 meters strandskydd.

Regeringen har i nya regler från 2009 velat öka det lokala och regionala inflytandet över strandskyddet. Det innebär bl a att kommunen själva kan upphäva strandskydd i detaljplaner och ge dispens. Ett skäl kan t ex vara landsbygdsutveckling.

Om vi nu tittar på det akutuella fallet med Marianne Samuelsson och det kritiserade beslutet att låta en känd och inflytelserik företagare på Gotland få dispens, vet jag inte på vilka grunder de tillät dispens. Men enligt lagen kan exempelvis dispens ges om platsen redan är belägen på ianspråktagen mark eller om det rör sig om en anläggning som är avsedd för friluftsliv och som inte inskränker på allmänhetens möjlighet att nyttja stranden. Vilka skäl som företagaren på Gotland angav vet jag inte, men tydligt är att Marianne Samuelsson ansåg dessa giltiga.

Regeringens nya direktiv om att låta kommunerna själva ta beslut i dispensfrågor av strandskyddet (istället för som tidigare med granskning och prövning av Naturvårdsverket), kommer med stor sannolikhet innebära allt fler "haverier" när det gäller människors rätt till likabehandling inför lagen.

Om man tänker att det bara är en räkmacka mellan de styrande i kommunerna och företagarna är det lätt att förstå vilka vänskapsband som uppstår. Att Naturvårdsverkets överseende som opartisk mellanhand nu kommer att beskäras, gör att vi i framtiden kommer att få se ett ihärdigt  ryggdunkandet ute i kommunerna. You scratch my back and I scratch yours.