Idag hittar man i DN en rubrik med texten: "Oxe rymde från slaktbil". Vid PMS-påverkan är det sånt här jag börjar gråta av...http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=620242Stackars, stackars oxe! Man vill liksom inte ta in att oxar kan känna dödsångest när dom ser den där slaktbilen. Eftersom jag är en sån blödande djurvän, är jag nu också orolig för hur djuren ska klara sig när ovädret drar in i södra Sverige ikväll. Kan det inte räcka med att det är svinkallt. Tidigt imorse - vid halvsextiden började koltrastarna hackande ropa på mig: "Kom ut med mat!". Jag har ju matat dom i närmare 10 år varje morgon, så det är klart att dom ska få sina nötter och solrosfrön... Man kan ju inte gärna överge dom när det är som kallast och dom som bäst behöver en.Ibland när jag hör talas om sådana där galna djurvänner, (som kvinnan som hade en massa svanar i lägenheten eller någon rysk kvinna med 91 katter), tänker jag att det där kunde varit jag... Några snäpp galnare bara, sedan hade jag suttit där hemma med huset fullt av koltrastar, övergivna katter, rävar med skabb, anorektiska rådjur och rabiessmittade grävlingar Nej, det är bäst att passa sig. Man kan ju inte kontrollera och ta hand om allt och alla. Vissa dör - så är det bara. Och är det inte kylan som dödar, så är det något annat.Jag måste ju faktiskt inse sanningen. Säga som det är. Inte kan jag sitta här med en massa synpunkter, när det kanske slutligen är jag som sätter tänderna i den där vilsna skräckslagna oxen.Hursomhelst, trots den djurvän jag är, älskar jag också kött. Jag vet, det där går inte riktigt ihop, men vad ska jag göra. Jag kämpar med mitt köttbegär varje dag. Går långa omvägar runt köttdisken, tvingar mig till den ena vegetariska rätten efter den andra, när min mage egentligen skriker efter lite mört kött. Och som den köttolist jag är har jag tillexempel aldrig kött liggandes framme hemma...För några veckor sedan kom jag på en av mina katter att ha fångat en koltrast. Det såg ut att vara en stor madam. Lite grå i fjäderdräkten. Han hade fått ner henne på verandagolvet och jag var för sent ute för att rädda henne. Hon var helt enkelt för illadäran. Ett tag funderade jag på att sätta på mig mina trädgårdshandskar och ta fram yxan och förkorta lidandet för henne. (Jag gjorde det en gång när jag var 10 år och min katt hade fångat en hackspett). Men den här gången kunde jag inte. Jag fegade ut. Istället stoppade jag in bomullsvadd i öronen och satte på mig hörlurar och flydde totalt från verkligheten framför datorn. Och utanför ytterdörren fortsatte den stackars pipande koltrasten att ropa på hjälp. Det är inte lätt att fortsätta vara människa när man insett att man egentligen är ett rovdjur.