Hur kan någon uppröras över att Motormännens riksförbund har satt ut kors utmed vägar där det hänt många olyckor? Det är mig helt ofattbart att man från Vägverkets sida inte kan tillåta detta. Är detta inte det mest ultimata sättet att få folk att sakta ner farten. Sätt ut lite röda kors så folk verkligen fattar att "här är en farlig vägsträcka".

Vägkors har faktiskt räddat mitt liv en gång. Men det var i Grekland. Vi kom åkande på motorcykeln vi hyrt samma dag, jag och min kille. Jag satt bakpå, min kille körde. Det var stekhett och asfalten var geggig som kola och vi var trötta och hungriga.

Vi letade efter en plats att stanna och äta på. Men vi hade kommit långt från staden och inga mysig tavernor syntes så långt ögat nådde. Ingenting, bara den olivgröna torra, karga grekiska naturen som susade förbi. Det var vackert. Det var bländande vackert. Vi var högt uppe och såg havet glittra nedanför oss. Eftersom vi vaknat sent hade vi hoppat över frukost och nu var vi ordentligt hungriga och det hade redan hunnit bli eftermiddag. Det var den där tiden när det är så varmt att affärsägarna drar ner sina jalusier.

Det hade varit 32 grader i flera dagar berättade reseledaren när vi kommit och nog var det värmebölja alltid. Grekland i augusti är ingen lek. Jag fullkomligt rann av svett. Mitt blodsocker var nere i fötterna och jag var grinig och sur. Kurva efter kurva tog vi och tänkte nog samma tanke: snart kommer vi till något mysigt ställe där vi kan stanna, snart kommer vi till... Men efter varje kurva var det tomt. Ingenstans såg vi några restauranger eller affärer. Vi var helt ensamma på vägen. Asfalten ångade av värme.

Då plötsligt såg jag det första korset. Det var byggt som ett litet minikapell. Med plats för en liten lykta och personens namn. Jag hann bara se det snabbt i vitögat. Jag skrek till min kille: "ett kors!!!"

Han hörde inte så bra eftersom vi hade hjälmarna på, men det kändes som om han saktade ner lite. "Kör långsammare" skrek jag och kramade om honom allt hårdare. Jag hörde hur han växlade ner. Snart började vägen svänga ner åt vänster. Då såg jag det andra korset och hönsnät som någon satt upp. Jag hann tänka: vi kommer att dö. Jag skrek igen: "KÖR LÅNGSAMMARE!" Jag hann knappt uttala orden innan allt hände som i slow-motion.

Vi försökte bromsa. Vägen nerför var mycket brantare än vi kunnat förutspå. Det låg löst grus ovanpå asfalten och vi slirade ordentligt. När det inte hjälpte med fotbromsen, drog han i handbromsen och hela framhjulet vek sig under oss. Vi hamnade under motorcykeln och kanade nerför den branta vägen på den stekheta asfalten. Jag hann tänka att: "nu dör jag...".

Vi låg, kändes det som, i evigheter på vägbanan. Framhjulet snurrade fortfarande, men i övrigt var det alldeles tyst och stilla. Bara syrsorna som spelade och solen som gassade. Jag tog av mig hjälmen och gick bort utmed vägen som i trans. Min kille släpade undan moppen från vägen. Han var helt genomblodig på ena sidan. I ansiktet, på benen - överallt rann det blod. Jag visste att jag blödde själv. Jag klarade inte att titta. Det konstiga var att jag inte hade ont, fastän jag haltade. Det var som om kroppen hade bedövat sig själv. Jag vet att jag borde skrikit rakt ut för jag hade bränt vaden ordentligt på förgasaren. Det ringde i öronen. Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag tänkte: "nu spyr jag nu svimmar jag". Men det gjorde jag inte. Hela livet stod alldeles stilla. Jag började skaka och frysa och gråta omvartannat. Plötsligt hördes röster på grekiska uppifrån berget. Bakom olivträden gömde sig en terass. På den stod ett äldre par och skrek. "Are you OK?" försökte dom på bruten engelska. "Yes" skrek jag tillbaka.

När vi kom till lasarettet i staden fick vi världens utskällning av den kvinnliga läkaren. Hon sa att vi inte borde åkt mitt på eftermiddagen när det var som varmast, asfalten är livsfarlig. Då ska man inte vara ute på de grekiska vägarna, sa hon. Två döda per år i mc-olyckor, fortsatte hon mala medan hon plockade stenarna ur våra sår... I år har det ännu inte varit några. Det kunde varit ni, sa hon. Det kunde varit ni, upprepade hon.

Eftersom det här var andra dagen på vår semester var resten av veckan ett klart bottennapp. Vi kunde inte vara i solen och inte i vattnet för det sved för mycket av saltet.

Samma kväll som vi hade haft olyckan tändes neonkorset på kyrkans torn. Det hade bara lyst på halvstyrka kvällen när vi kom. Nu hade någon varit uppe och skruvat i en ny glödlampa i höger kors. Jag rös. Jag kunde varit död, men jag hade fått en till chans, så kändes det.

Hade vi kört snabbare hade vi helt säkert kört rakt över stupet. Och då hade vi bara varit några siffror i statistiken. Vi hade varit dom där två som dör varje år i mc-olyckor i Grekland. Kanske var det vägkorsen som hjälpte oss. Kanske kan dom svenska vägkorsen hjälpa några. Ta för guds skull inte bort dom då!

Var kommer de alla ifrån? De där galna, sexualstörda männen. Läser i Expressen om en man som stått på Pressbyrån och onanerat. Medan folk har gått runt bland hyllorna och köpt sin lunchmat har han stått där med brallorna i golvet.

Ja,ja somliga demonstrerar och kämpar för allas lika rätt, medan andra står och onanerar.

Själv har jag varit utsatt för en blottare två gånger. Första gången var jag runt 13 år gammal och var på väg hem från skolan. Killen som blottade sig var inte med än några år äldre än jag, men jag kände inte igen honom från skolan. Det var isande kallt ute och snön yrde runt mig där jag gick på väg hem, med jackan hårt dragen kring midjan. Då, från ingenstans, dyker denna kille upp. Jag fattade först inte vad han höll på med. När jag tillslut förstod att jag hade att göra med en blottare sa jag till honom: "Du, jag tycker du ska stoppa in den där igen! Den är ju alldeles lila. Det där kan inte alls vara bra. Du kan få urinvägsinfektion!!!"

Han såg riktigt ynklig ut när han drog upp jylfen och lommade därifrån. Vadå? Hade han tänkt skrämma mig???

Den andra gången var det en lite äldre kille som följde efter mig in i porten när jag bodde i stan. Jag hade hunnit upp två trappor när han plötsligt stod där bredvid mig och onanerade helt öppet. Jag tittade på honom och sa: "Snälla du... Jag vill inte vara elak på något sätt, men om du på något sätt försöker göra mig upprörd har du kommit fel. Stoppa in den där igen och gå hem till dig istället." Killen såg... ja, lite snoppen ut.

Vad är en blottare ute efter egentligen? Skrämmas? Chockera? Kan en blottare utvecklas till en våldtäktsman? Någon som vet!

var Armeniens och Moldaviens låtar så dåliga att man bara ville gråta. Eller gråta blod. Armeniens rekvisita såg ut som efter ett inbördeskrig och det kanske var passande för låten.

Dessa två låtar var så stinkande dåliga att dom var att jämföra med någon horig handväska man blir erbjuden på en marknad någonstans i tjotahejti. En sån där som ska se ut att vara i läder men är i plast...

Däremot gillade jag följande länders låtar:

Frankrike - vilken revolutionsspruta till låt

Ukraina - Precis som Luuk sa om sångaren "en blandning av Ipren-mannen och Dame Edna". Ja, mitt i prick! Med kosackdans på det.

Bulgarien - om det finns verkliga häxor, så var hon en! Eller en överjordisk prinsessa.

Tyskland - mysig, jazzig låt för dom lite äldre. Vilket jag helt klart känner att jag kvalificerar mig till nu för tiden!

Lettland - samma här. En låt som faktiskt skulle gå att lyssna till igen. Väldigt pompös och högtravande, men helt rätt i ett forum som schlagerfestivalen.

Resten var, om inte skit, så låtar jag inte riktigt fastnade för. Men jag är väl för hjärntvättad av all västerländsk dynga...

The Arks låt "The Worrying Kind".vann inte. Kom inte ens på en hyfsad placering. Well, jag är inte den oroade typen och inte förvånad. Låten var ett totalt plagiat av gruppen Edison Lightshouse's

LOVE GROWS ( WHERE MY ROSEMARY GOES)

Edison Lightshouse's börjar så här:

She ain't got no money
Clothes are kinda funny

Her hair is kinda wild and free
Oh, but love grows where my Rosemary goes
And nobody knows like me

She talks kinda lazy
And people say she's crazy
And her life's a mystery
Oh, but love grows where my Rosemary goes
And nobody knows like me

Lyrics på denna länk:

http://homepage.ntlworld.com/gary.hart/lyricse/edison.html

En tredjedel av Estlands invånare är ryssar. Men är en tredjedel av Estland ryskt?

Att Ryssland med Putin i täten ser Estland som någon slags lydstat till Ryssland är tydligt. Även ryssarna i Estland verkar se sig själva som Kremlanhängare i själ och hjärta.

Sanktionerna från Ryssland mot Estland i form av stoppade tranporter och nätsabotage som slagit hårt mot Estlands utbyggda datorsamhälle, är en tydlig maktuppvisning. Putin viftar med svärdet.

Att Ryssland beter sig på detta vis är ju helt oaccebtabelt. Det är så utstuderat av ryssarna att slå på punkter som inte riktigt kan angripas av andra EU-stater.

Ryssland beter sig mot Estland som en bedragen, svartsjuk exman. Estland har för länge sedan begärt skilsmässa, men det kan ryssarna inte acceptera. Dessutom sneglar Estland mot en annan man - USA. Detta måste stoppas och Putin gör allt för att försöka kontrollera och ha makt över Estland.

De genomtänkta sanktionerna mot Estland i form av stoppade tranporter och nätsabotage är som att jämföra med mannen som slår sin fru. Blåmärkena som kan döljas under solglasögon, en polotröja eller långärmat. Det är en utstuderad grymhet som döljer sig bakom dessa aktioner.

Ungefär som en man som slår sin kvinna på ställen som inte ska märkas så mycket vid första anblicken.

Kanske Ryssland borde få terapi...

Precis när jag sitter och skriver det här nu på kvällen, hör jag ett skrik utanför dörren. Det låter som en gris som håller på att slaktas. Jag springer ut med ficklampan i högsta hugg. Det är Skabb-Fia som blivit satt på plats av Tony o Rico. Jag vet inte om jag ska vara orolig. Och för vem jag ska vara orolig isåfall. Katterna verkar inte rädda för henne. Dom höjer ofta en varnande tass när hon kommer för nära. Denna gång kanske dom gav henne en rak höger...

Rico i ett misslyckat försök att fånga något ätbart i trädet. Just detta försök gick mindre bra...

Det är dags att ta bladet från mun. Vi kan inte längre sitta och se på hur kvinnor förtrycks i världen. I dag höll jag på att koka över när jag läste om hur en 17-årig tjej i Irak blev ihjälstenad för att hon rymt från sin familj för att gifta sig med en muslimsk man. Bara för att hans religion var annorlunda hennes.

Nu har ett filmklipp av händelsen lagt ut på internet. Ur DN idag:

"Filmsekvenser av mordet på flickan har lagts ut på internet och visar hur omkring 2.000 människor, ledda av flickans bröder och släktingar, attackerar henne med tunga stenar och cementblock. Beväpnad och uniformerad polis står och tittar på och ingen försöker att hjälpa henne".

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=647432

Ska det behöva vara så här i världen år 2007? Jesus lidande om och om igen.

I ett land där det strider mot religionen att ta en kvinna i hand är inget land jag kan respektera - överhuvudtaget. Det spelar ingen som helst roll att det är en religionsgrej det där. Annorlunda vore visserligen om man inte ville ta någon i hand - man eller kvinna.

Det är ett ömkligt beteende att inte kunna ta en kvinna i hand, men däremot en man och beteendet bryter mot de mänskliga rättigheterna vi har på vår jord.

Maud Olofsson stod ju på sig i sitt möte med den iranske utrikesministern Manouchehr Mottaki. Han ville inte ta henne i hand utan ville istället lägga händerna i kors över bröstet. "Hos oss gör vi så här", hade han sagt till Maud Olofsson. Maud replikerade med: "men i Sverige gör vi så här" och sträckte fram handen. 1-0 till Maud.

Jag tror att yttrandefriheten inom snar framtid kommer att vara en bristvara i världen. Det är viktigt att reagera och agera. Tack Maud! Det du gjorde var att visa civilkurage.